Den största hitlåten i Sverige just nu är, enligt Spotify, Basshunters ”Boten Anna”. Det stämmer – samma eurodiscoplåga som inte gick att få ur skallen sommaren 2006, fast i en ny, slickt producerad variant med fånig, smörig sång och utan den hjärndöda gaming-charmen.
Boten Anna är inte den enda gamla dängan som väckts till liv. Lite längre ner på listan över de mest populära låtarna finns nyversioner av Dr Albans ”Sing Hallelujah”, ABBA:s ”Take a chance of me”, DJ Sashs "Ecuador" och The Arks ”It takes a fool to remain sane”.
Det känns som att jag är tillbaka på högstadiet igen. Vad är det som händer? Nog har artister alltid gjort covers av andras låtar, men detta är extremt. Var och varannan låt är en uppdaterad hit från 1980-, 90- och 00-talen. Och det handlar inte om fräscha samplingar. Det är nya, oftast sämre, versioner av gamla låtar.
Tiden har stannat – eller snarare gått bakåt. Och det är inte bara min känsla att det är så.
I en artikel i tidskriften The Atlantic från januari 2022 skriver musikjournalisten Ted Gioia att dagens musikindustri är tämligen ointresserad att lyfta fram nya artister och nya låtar. Det satsas på nyutgåvor av gammal musik som aldrig förr och det är svårare än någonsin för nya låtar att ta sig in på radiostationerna.
För den artist som vill slå igenom eller hålla sig aktuell finns ett knep: Gör en cover. Det genererar pengar, åtminstone till skivbolagen.
Frånvaron av nya hits ställer dock till problem, inte minst för discjockeys. Peter Siepen – han från ZTV med fjäderörhängena – livnär sig i dag som DJ. Men det kommer inga nya dängor, och att bara spela hits är hans taktik för ett lyckat dansgolv. Han blir mer eller mindre tvungen att spela låtar från 1990-talet, sa han i en intervju med SvD förra året.
Har kulturen stannat av? Det verkar så, menar författaren Torbjörn Elensky. I tidskriften Fokus argumenterar han för att det inte kommit något nytt sedan 1993. Och inte bara inom populärmusiken, utan också inom andra konstformer som design, mode och film.
Att inget nytt kommit på 30 år är kanske lite väl hårt. Men nog är Elensky något på spåret. Aldrig förr har det gjorts så många tv-serier och filmer som utspelar sig på 1980-, 1990- eller 2000-talen. Recensenterna antingen förtjusas över hur bra regissören och manusförfattaren lyckats återskapa ett svunnet årtionde, alternativt anmärker på att ögonbrynen inte alls var så där breda 1994. Ständigt kommer nyinspelningar av gamla filmer, med skillnaden att rollista och handling uppdaterats efter dagens politiska krav på genuskritik och mångfald.
Vi är fast i en loop av tillbakablickande nostalgi.
Elensky har några teorier om varför. Internet är en förklaring. I dag finns hela världens kulturhistoria tillgänglig i mobilen. Det löser upp tiden på ett märkligt sätt. Och eftersom strömningstjänsterna vill hålla oss kvar så länge som möjligt är den bästa taktiken att locka oss med det hemtama. Skivbolagen, som fullständigt sitter i knät på Spotify, hakar på. Att musikindustrin producerar konst och inte bilar spelar ingen roll – det är pengarna som bestämmer. Nostalgi är ett säkert kort för att dra in ”streams” och därmed cash.
Strömningens dominans har fått en märklig bieffekt: Den traditionella kritiken har utkonkurrerats av algoritmerna. Förr i tiden var folk tvungna att läsa musiktidningar för att ta reda på vilka skivor de borde köpa. I dag har Spotify redan föreslagit vad man ska lyssna på, baserat på historiken. På så vis upptäcks inget radikalt nytt, till skillnad från tiden då en tanig engelsman med ful frisyr talade om vad som gällde. Litteraturen – som successivt börjar övergå till audioformat i form av ljudböcker – tycks successivt anamma den logiken.
Men nog är det också så att vi dras till det gamla. Elensky skriver i sin text att nostalgin knappast kan handla om att vi är rädda för teknisk utveckling och politiska förändringar och därmed söker oss till det förgångna. För ärligt talat gick utvecklingen snabbare på 1800-talet än vad den gör i dag. Men det kanske inte är förändringen i sig som är problemet, utan att så pass många i dag upplever att framtiden inte har något positivt att erbjuda. Bättre Iphones, och det är ju kul – men vad spelar det för roll? Ingen är i dag direkt sugen på att ta reda på vad som händer i framtiden.
För vad väntar där? Klimatkatastrof. Kinesisk dominans. Gänguppgörelser. Etniska konflikter. Kanske mer krig.
45 procent av alla unga i Sverige mellan 15 och 24 år ser mörkt på framtiden. 53 procent tror att deras generation kommer att få det sämre än tidigare generationer. Dessutom har pengar blivit viktigare, vilket sannolikt är orsaken till att hälften av de tillfrågade oroar sig över sin ekonomi (Ungdomsbarometern 2023).
Inte konstigt att man då längtar tillbaka till en tid då man själv inte ens var född. Vi vill ha det vana och hemtama. Vi vill ha Sverige 1995, tiden innan gängskjutningar, terrorhot och koranbrännande dårar. Vi vill att USA ska vara som det var 1985, då nyliberalismen och inte Trumphögern och den rasbesatta vänstern stod för det otäcka.
Nu kan man korrekt invända att folk var rädda på 1900-talet också, för atombomber och ett storkrig mellan USA och Sovjet. Men ett kärnvapenkrig är trots allt en mer abstrakt och avlägsen fasa än 2020-talets vardagliga skjutningar, sprängningar, ungdomsrån, terrorhot och värmeböljor.
Man kan också invända att det visst görs nyskapande kultur. Det ironiska är att det aldrig har släppts så mycket musik som nu. Och den som vill ge ut en roman kan göra det själv, man behöver inte ens ett förlag.
Men det tycks bara vara skribenten Andres Lokko som bryr sig. Det nyskapande når inte ut till de stora massorna, eller ens till ett mellanskikt av halv-nördar. Musikindustrin vill inte satsa på en ny förmåga som kan bli lite semi-poppis, eftersom semi-poppis inte finns längre. För algoritmerna gäller allt eller inget. Megahit eller flopp. Många artister som för 20 år sedan garanterat hade blivit omskrivna i dagstidningarna har i dag 25 000 dedikerade följare på Instagram och det är det.
Vad är då problemet med att folk lyssnar på The Ark-covers i stället för något nytt? Att människor känner sig nostalgiska på 30-årsfester och vill dansa till Boten Anna är i sig knappast ett problem. Eller för den delen att folk lyssnar på Håkan trots att de passerat 40. Problemet är att populärkultur bygger på att vara nyskapande. Det innebär inte att man inte kan inspireras av det gamla – tvärtom. Men populärkultur som bara imiterar det som redan finns utan att tillföra något av värde blir bara pastisch. Och det blir i sin tur lite kvävande. Att leva 2023 är som att vara fast på en Finlandskryssning där båten aldrig lägger till.
