Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Statsrådet Morgan Johansson var en av många som uttalade sig tvärsäkert. Bild: Henrik Montgomery/TT

Verkligheten hann ikapp optimisterna

Tvärsäkra uttalanden om tillståndet i svensk ekonomi och migrationens vinster har visat sig felaktiga. Verkligheten hann ikapp optimismen.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Vi lever i en tid när olika antaganden om Sverige måste omprövas. Flera uppfattningar om Sveriges ekonomi, arbetslöshetssiffror och trygghet har på kort tid kullkastats. Många politiker har varit väldigt övertygade om Sveriges goda ekonomiska tillstånd och förmåga att snabbt få stor lönsamhet på migrationen.

2013 ställde Stefan Löfven upp målet att “Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU senast 2020” .

Så sent som i februari 2019 hånade statsrådet Morgan Johansson (S) de som tvärtom hävdat att arbetslösheten torde stiga på sikt givet migrationen: “Minns ni när olyckskorparna kraxade om att migrationen skulle leda till massarbetslöshet? Nu: arbetslösheten fortsätter att minska bland utrikes födda och ungdomar” . LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson förklarade 2015 att migrationen skulle kunna ge Sverige en superekonomi på 4-5 procents tillväxt om 3-4 år (SVD 16/12 2015).

Regeringens stödparti Centern har inte heller underlåtit att göra överoptimistiska uttalanden genom åren. Det finns bland annat en omtalad intervju från 2011 där Annie Lööf inte ansåg att det fanns några problem med att Sverige skulle kunna ta emot 30 miljoner invandrare så att befolkningen ökade från 10 till 40 miljoner.

Det tidigare statsrådet Erik Ullenhag (L) skrev 2014 om Sandvikenrapporten som, enligt DN:s rapportering, skulle tjäna 500 miljoner kronor på invandring: “Ett öppet Sverige handlar om solidaritet men Sandviken påminner om att vi också blir rikare av öppenhet.”.

Den rödgröna regeringen och Centerpartiet har drivit igenom den så kallade gymnasieamnestin, som bygger på antagandet att lågutbildade unga män från Afghanistan kan tillgodogöra sig en gymnasieutbildning utan långa förberedelser. Även i frågan om gängvåldet har man varit optimistisk. Kriminologen Jerzy Sarnecki beskrev exempelvis 2016 hur invandrare inte påverkar brottsligheten eftersom de bara övertar fattiga svenskars brottslighet (Expressen 12/9).

Hur har det då gått med dessa optimistiska förhoppningar? SR rapporterar att den svenska arbetslösheten jämfört med övriga EU-länders har gått åt fel håll sedan 2014, och att Sverige nu ligger på plats 22 av EU:s 28 medlemsländer, från plats 12 år 2013 (SR 18/9). Regeringens löfte om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 kommer därmed inte att uppfyllas och regeringen har nu gett upp om målet.

Sverige har alltså nu sjunde högst arbetslöshetsnivå i EU. Också vinsterna i Sandviken har uteblivit. Nu rapporteras istället återkommande om stora budgetunderskott i Sandviken. Inte heller LO-ordförandens förhoppningar om tillväxt på 4-5 procent har besannats, istället krymper Sveriges ekonomi senaste kvartalet.

Den observerade utvecklingen är mer i linje med den uppfattning som Morgan Johansson hånade i februari. Många av hans meningsmotståndare trodde nämligen just att en för omfattande migration på kort tid snarare skulle leda fram till högre total arbetslöshet relativt omvärlden sett över en konjunkturcykel.

Koppla detta till gapet i sysselsättningsnivå mellan inrikes och utrikes födda som har varit oroväckande stabilt över flera decennier, trots ett koppel av olika slags arbetsmarknadsåtgärder genom åren.

Inte heller Sarneckis utsagor om oförändrad brottslighet verkar besannas. Förra året uttryckte han i stället att "Läget är jävligt allvarligt". Detta angående den kraftiga ökningen av dödsskjutningar (Forskning & Framsteg 8/2 2018). Lärare har gått ut i debattartiklar och varnat för att många ensamkommande inte verkar klara skolgången och Uppsalapolisen har larmat om att många ensamkommande använder heroin och svarar för en stor del av personrånen.

När man jämför dessa positiva förhoppningar, med resultatet, börjar man undra hur mycket naivitet makthavare får uppvisa utan att helt tappa sitt anseende. Om medborgare ena dagen hör optimistiska utsagor och sedan möter en radikalt annorlunda verklighet så gör det något med deras tillit till politiken och samhällseliten.

Att medborgarnas förtroende för de folkvalda rasar är alltså inte så konstigt. Många politiker verkar leva i en värld där politiken mer handlar om att stå upp för vad de anser vara goda värderingar, snarare än att lösa problem i verkligheten. Men väljarna ser igenom detta. På lång sikt är det skadligt för demokratin.