Under Almedalsveckan anordnade det socialdemokratiska bildningsförbundet, ABF, en diskussion med utgångspunkt i frågan: Vem vinner kulturkriget? Många svenskar skulle nog ställa sig undrande inför frågan. Vilket krig? Men för delar av den intellektuella vänstern är ”kriget” ett faktum. Själva demokratin är rentav hotad. I hög grad handlar det om att vänstern för första gången på länge känner sig utmanad på kulturområdet.
När det kommer till konkreta exempel på hur hotet ser ut blir det dock väldigt tunt. I debatten lyfte Jenny Lindahl, Chef på vänstertankesmedjan Arena Opinion, upp hur SD i Sölvesborg – där partiet regerar i samarbete med M, KD och SoL-partiet – velat begränsa utbudet på biblioteken.
Vad det konkret handlar om är att Sölvesborg velat ta bort en skrivning om att biblioteken ”ska tillhandahålla litteratur på alla elevers modersmål”. Det handlar inte om något förbud för biblioteken att ta in böcker på andra språk än svenska.
En struntsak kan man tycka. Men i den allmänna diskussionen har det på sedvanligt vis förvrängts. Styret i Sölvesborg vill ”sortera bort böcker med andra språk än svenska från biblioteket” skrev Aftonbladets ledarsida (11/6). Inom vänstern, finns det snarast ett stort behov av att blåsa upp en hotbild som knappt existerar. Det är sant att SD – till skillnad från borgerligheten – tar kulturpolitiken på stort allvar och precis som vänstern alltid har gjort vill SD använda den i politiska syften. Men reaktionerna på sådant som ändringsförslaget av Sölvesborgs biblioteksplan säger mer om vänstern än om SD.
Som Lars Anders Johansson, redaktionschef på näringslivets tankesmedja Timbro, konstaterade i diskussion så kapitulerade borgerligheten i kulturpolitiken redan på 1970-talet. Annat – såsom kampen mot löntagarfonderna – ansågs mer prioriterat.
Sedan dess har vänstern i stort sett fått dominera den kulturella sfären och kulturpolitiken oemotsagd. Alternativet till vänsterkultur har framställts som kommersialism. Minsta lilla ifrågasättande av den rådande hegemonin (dominansen) kan därför idag uppfattas som ett existentiellt hot.
Jenny Lindahl från Arena menade självkritiskt att vänstern nu borde avstå från att använda kulturen i politiska syften och sluta kräva att kulturen ska tjäna olika politiska mål, må det sedan vara jämställdhet, mångfald eller miljöansvar. Istället borde man inta en mer liberal linje som försvarar kulturens oberoende.
Kulturminister, Amanda Lind (MP), var för ett par dagar sedan ute i samma ärende. Hon kan tänka sig fler statliga åtgärder för att förhindra politisk styrning av kulturen. Men även hon har svårt att konkretisera hotet. En fråga i riksdagen från Björn Söder (SD), om huruvida ett konstverk förtjänar skattebetalarnas stöd, blir hennes enda exempel (SvD 2/7). Det rörde sig om ett fall där ett konstverk avsett för skalbaggar och maskar fick en miljon kronor i stöd.
Som liberal är det lätt att välkomna vänsterns yrvakna intresse för konstens oberoende. Det är desto svårare att ta ompositioneringen på allvar när den helt och hållet verkar motiveras av maktstrategiska skäl. Som Lars Anders Johansson påpekade under ABF-debatten har socialdemokratin och vänstern genom åren fyllt kulturlivets olika tjänstebefattningar med sympatisörer. Den i och för sig rimliga principen om att politiker ska hålla armlängds avstånd till kulturen byggde, när den infördes, på premissen att det faktiskt existerade ett oberoende kulturliv. Om kulturlivet, och speciellt det kulturindustriella komplex som fördelar resurserna, genomsyras av en politisk ideologi så kommer förstås inte ”neutralitet” från politikernas sida att innebära ett neutralt kulturliv. Det innebär bara att medborgarna fråntas rätten att lägga om inriktningen i en mer neutral riktning i demokratiska val.
Sveriges kulturliv är naturligtvis inte alltigenom politiserat till sitt innehåll. Stora delar av kulturen ligger långt från det politiska och det produceras även samhällsrelevant teater och skönlitteratur som klarar att inte förfalla till pekpinnenivå, vilket är hoppingivande. Men i den mån det förekommer en politisk slagsida lutar den alltid åt samma håll. Under förra årets Almedalsvecka drev till exempel offentligt ägda Riksteatern en direkt kampanj mot Sverigedemokraterna. Exemplen kan mångfaldigas och det är inte bara en fråga som rör SD utan även borgerligheten.
För vänstern är den enda acceptabla borgerliga kulturpolitiken en icke-politik. Man har i decennier kunna utmåla högern som några som endast har en idé på kulturområdet: att skära ned på anslagen. En borgerlig kulturpolitik med ambitioner för innehållet, en politik för att stärka kulturarvet, ställa kvalitetskrav eller bara för att öka möjligheten att föra fram andra perspektiv än de från vänster kommer att möta motstånd. Vänstern är nämligen väl medveten om att makten över samhället inte bara handlar om ekonomi. Den handlar i lika stor utsträckning om meningsskapande, kultur och idéer. Därav talet om kulturkrig.
