Socialminister Lena Hallengren (S) är upprörd. Dagens Nyheter har i ett reportage visat att personer med privat sjukvårdsförsäkring tränger undan andra patienter i vårdkön.
Det är mer regel än undantag att privata vårdgivare har avtal med regionerna. Men de förstnämnda tar också emot patienter från försäkringsbolag. Nio av tio vårdgivare som DN kontaktat uppger att en patient ges förtur om hon eller han har en privat sjukvårdsförsäkring. Det rimmar illa med den lagstadgade principen om att den som har störst behov också ska få vård först.
Hallengren vill skärpa lagen och göra det förbjudet för personer med en privat försäkring att gå före i kön. Man kan förstå Hallengrens ilska. Varför ska personer som kan betala för sig få gräddfil i det system som vi gemensamt finansierar? Men det finns en annan aspekt av det hela. De flesta av de drygt 600 000 personer som har en privat försäkring har det genom arbetsgivaren. Andra får försäkringen via facket eller har tecknat den privat. Anledningen till att en arbetsgivare eller privatperson skaffar en privat sjukvårdsförsäkring är givetvis för att man inte litar på den offentliga vården och på politikens förmåga att styra upp situationen.
Antalet personer med privat sjukvårdsförsäkring har tredubblats sedan 2006, enligt branschorganisationen Svensk Försäkring. Samtidigt har regionernas köer ökat kraftigt. Bara mellan 2013 och 2017 har andelen patienter som väntat på operation eller annan åtgärd i mer än de av vårdgarantin fastslagna 90 dagarna ökat från 12 till 26 procent.
Här uppstår en ond spiral. Ju längre man måste vänta på att få vård, desto större blir intresset för att själv köpa vård. Som DN visar kan det leda till undanträngningseffekter.
Ändå finns det något hycklande över socialministerns starka reaktioner. Folk söker sig till andra alternativ eftersom det offentliga sviker sitt uppdrag. Dessutom frigörs resurser till andra patienter då färre slåss om det gemensamma.
Det går inte att klandra en arbetsgivare som månar om sina anställdas välmående. Ingen är villig att offra sin hälsa för systemets skull. Den som har en privat försäkring betalar dessutom dubbelt för sin vård, först genom landstingsskatten, sedan genom de privata kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen, som sedan 2018 förmånsbeskattas.
Det är så klart möjligt att strama åt lagen så att ingen kan köpa sig förbi köerna. Regionerna kan anta en princip att de inte ska ingå avtal med vårdcentraler och sjukhus som också tar emot patienter med privat försäkring. Men det löser inte problemet.
Det finns gott om kliniker som inte har något avtal med regionen och som bara tar emot patienter med privat sjukvårdsförsäkring. Dessa kliniker kommer antagligen att öka om det blir förbjudet att stifta avtal både med regioner och med försäkringsbolag. Därmed finns en risk att den offentliga vården förlorar medicinsk kompetens. Duktiga läkare och sjuksköterskor lär söka sig till arbetsgivare med god arbetsmiljö och en bra lön. Risken är alltså att skillnaderna i vårdkvalitet ökar ännu mer.
I stället för att ondgöra sig över att folk tröttnat på köerna borde Hallengren initiera en diskussion om den offentliga vårdens prioriteringar. Under 2020-talet kommer köerna att öka något enormt i Sverige, inte minst på grund av att vårdbehovet i den stora 40-talistgernerationen. Dessa personer har rätt till god vård, och längre köer innebär ett ännu högre tryck på privata lösningar. Det är dessutom inte heller samhällsekonomiskt försvarbart att försumma personer i arbetsför ålder – alltså de som finansierar den offentliga vården – som kanske har mindre allvarliga sjukdomar.
Vad säger Lena Hallengren till en svårt sjuk person som väntat ett halvår på operation och som kan och vill betala för sin egen vård? ”Du ska offra dig för den socialdemokratiska samhällsmodellens och den politiska oförmågans skull?” Det är inte ett tillfredsställande svar.
