Under sensommaren 2017 besökte Norges dåvarande invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug Stockholmsförorten Rinkeby. Besöket väckte starka reaktioner eftersom Listhaugs uttalade syfte var att lära av ”det svenske tilstander”. Järvafältet och Rinkeby användes således som ett avskräckande exempel på en misslyckad integrationspolitik i Sverige. Det socialdemokratiska finansborgarrådet Karin Wanngård krävde i ett pressmeddelande att den norska ministern skulle be stockholmarna om ursäkt.
I Aktuellt utvecklade hon sitt resonemang: ”Man åker inte till en av våra fina stadsdelar i Stockholm, i Rinkeby där det sprudlar av livskraft och energi och säger att här går det inte bra.” Efter ett par uppmärksammade dödsskjutningar på Järvafältet samma höst skrev dock samma Wanngård en alarmerande debattartikel i Svenska Dagbladet där hon hävdade att ”dödsskjutningarna och våldet bland gängen i Stockholm saknar tidigare motstycke i Sverige. ”
Under tiden kunde SVT Nyheter rapportera om att bygget av den nya polisstationen i Rinkeby dragit ut på tiden då flera stora byggföretag inte velat åta sig uppdraget av säkerhetsskäl. När det bepansrade polishuset väl stod färdigt tre år senare framkom det att poliser emellanåt eskorterade varandra till och från arbetsplatsen. Dessförinnan hade fackförbundet Transport lagt ett skyddsstopp efter att en väktare blivit skjuten i samma kvarter.
I september 2020 fick den dåvarande statsministern Stefan Löfven, i samband med ett besök i området, frågan av Expressens reporter om han kunde tänka sig att bo i Rinkeby. Med en övertygelse i rösten svarade statsministern jakande på frågan och tillade att det är ”många som vill bo här”.
Under den pågående valrörelsen har tongångarna från styrande socialdemokratiska politiker emellertid låtit annorlunda. Både integrationsminister Anders Ygeman och statsminister Magdalena Andersson har resonerat om lämpligheten i att samla alltför många medborgare med utomnordisk bakgrund i ett och samma bostadsområde.
I en intervju med Dagens Nyheter under häromveckan förklarade statsministern att hon vare sig vill se ett ”Chinatown, Somalitown eller ett Little Italy” i Sverige. ”Vi ska bo blandat med de olika erfarenheter som vi har. Vår utgångspunkt är ett samhälle där man lever tillsammans med olika bakgrund, olika erfarenheter och olika inkomster och möts. Det är så vi blir ett sammanhållet samhälle.”
Problemen härvidlag är dock av så pass omfattande karaktär att inte ens vi som har utomnordisk bakgrund vill bo kvar i dessa områden. Ett talande exempel är företagaren Riad Zaytoun som kom till Sverige från Syrien 2010. Efter knappt tio år i landet överväger han redan att emigrera. I SVT nyheters inslag från föregående år berättar han uppgivet om flera skjutningar och hur hans butik i Hjulsta rånats vid sju olika tillfällen.
Den låsning som i flera avseenden bakbundit svensk politik under drygt ett årtionde sägs bottna i ett ställningstagande. En gränsdragning mot främlingsfientliga krafter som gör skillnad på människor och människor.
Men var väljer fanbärarna av dessa principer själva att bosätta sig? I vilka skolor placerar de företrädesvis sina egna barn? I skuggan av dessa val har framväxten av parallella samhällsstrukturer kunnat ske obehindrat under flera decennier. Konsekvenserna påminns vi om dagligen.
Huruvida statsministern själv avser att bo blandat framkommer inte av hennes utspel, men jag vågar dessvärre påstå att utmaningarna, oaktat valutgången, som den etniska segregationen för med sig, kommer att bli allt svårare att hantera så länge förespråkarna av mångfald inte föregår med gott exempel och bosätter sig i ”Chinatown”.
