Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Markus Uvell: Vem vågar älska Sverige?

Vi borde tala mer om det vi uppskattar och vill värna och mindre om det som hotar dessa värden. Perspektivbytet kan göra det destruktiva tänkandet till något konstruktivt.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Vi lever i missnöjets tid. De senaste tio åren har dominerats av en djup pessimism över utvecklingen i Sverige, på nästan alla områden.

Missnöjet och pessimismen har olika teman beroende på vem som för tillfället har ordet. Ett klassiskt tema är klimatförändringarna, som påstås hota mänsklighetens överlevnad så akut att bokstavligen allt annat är värt att offra.

Mer nymornat, men i samma tonläge, proklameras att Sverige är ett djupt rasistiskt land byggt på så kallade ”vita privilegier”.

Och så har vi förstås coronakrisens undergångspredikanter, som återfinns i både de mest haveristiska delarna av högern och bland de allra finaste vänsterliberala tyckarna.

Det råder verkligen ingen brist på beskrivningar av elände.

Vad tycker då medborgarna? Att döma av mätningar om synen på Sveriges utveckling är även de måttligt förtjusta. Mätningarna visar nämligen att i snart ett decennium har fler väljare menat att Sverige är på väg åt fel håll än åt rätt håll.

Men är det hela bilden? Missnöjet med den förda politiken har ökat, men missnöjet med själva Sverige, och livet? Känner medborgarna verkligen en djup frustration inför framtiden?

Nja. I senaste World Happiness Report ligger Sverige till exempel på sjunde plats bland alla världens länder, medborgarna verkar mycket nöjda och lyckliga. Enligt SOM-institutet har dessutom den viktiga mellanmänskliga tilliten i Sverige varit oförändrat mycket hög sedan mitten av 1990-talet. Det tyder på att svenskarna inte upplever någon radikal försämring av den sociala miljö de lever i. Som jag skrivit om på denna sida tidigare är många svenskar dessutom stolta över sitt land.

Låt mig därför i all ödmjukhet lansera en teori och en rekommendation. Teorin är att missnöjet i första hand gäller den förda politiken snarare än det egna livet eller Sverige som land. Och trots att inte bara vänstern utan numera ofta även högern verkar tro att allt är politiskt så stämmer inte det. Det mesta i livet, särskilt det som är värdefullt, har inga politiska dimensioner.

Rekommendationen är att fler politiska ledare – i alla fall emellanåt – borde stanna upp i sina eländesbeskrivningar och tala om allt det fantastiska med Sverige och svenskarna.

Det hänger dessutom ihop med de problem alla talar om. Det är för att vi älskar våra granskogar, insjöar och skärgårdsklippor som vi måste ta ansvar för miljön. Det är för att vi älskar den självklara friheten att röra sig fritt i samhället som vi blir vansinniga när självutnämnda moralpoliser i förorten begränsar kvinnors liv. Och så vidare.

Och nej, det är inte samma sak att tala om det vi vill skydda som om det som hotar oss. De krafter som sätts i rörelse, och de politiska lösningar dessa sedan utmynnar i, är andra.

Jag inser att det är en djärv rekommendation. Att tala om det positiva riskerar, i vårt pessimistiska samhällsklimat, att uppfattas som både töntigt och naivt. Men det är nödvändigt. Amerikanska presidenter brukar vara noga med att intyga att de älskar sitt land. Vem vågar älska Sverige?