I få andra länder är det så enkelt för utländska investerare att köpa upp företag som i Sverige. Det är i praktiken bara en fråga för aktieägarna. Sverige tillämpar nämligen principen om en gränslös fri marknad fullt ut på detta område. Företagens ägare ska sträva efter vinst. Annat är sekundärt. Rent ekonomiskt är det i huvudsak rationellt. Vårt land är både litet och exportberoende, det vill säga starkt beroende av frihandel, och de svenska multinationella företagen investerar gärna i andra länder. Ömsesidig öppenhet har gynnat oss ekonomiskt.
Men ingen princip är perfekt i mötet med verkligheten. Under Almedalsveckan anordnade konsultföretaget Deloitte och tidningen Affärsvärlden ett seminarium där frågan ställdes om den svenska bolagsstyrningsmodellen fortfarande är rimlig i dagens värld. Behöver utländska direktinvesteringar granskas? Borde Sverige rentav bli mer protektionistiskt?
Bakgrunden är framförallt att de kinesiska direktinvesteringarna ökar runt om i Europa. Även en del ryska uppköp av strategisk viktig infrastruktur har väckt uppmärksamhet. EU-parlamentet röstade i februari igenom en förordning om att utländska direktinvesteringar bör granskas ur ett strategiskt perspektiv och att informationsutbyte ska ske mellan EU:s medlemsländer. Granskning och beslut ska dock ske nationellt.
Sverige har idag inte något system för den här typen av granskningar, även om en utredning är tillsatt i frågan. Insikten har mycket långsamt infunnit sig att ägande av nationellt viktiga företag inte enbart är en fråga om ekonomiska kalkyler. Det ger också politisk och teknologisk makt.
Att det kinesiska företaget Geely är helägare till Volvo Cars och delägare i AB Volvo (företagen är separata namnen till trots) innebär till exempel att Kina har en strategisk maktposition i Västsveriges näringsliv. Västsverige är den region i landet där kinesiska företag investerar överlägset mest. Ett annat kinesiskt företag, Dongfeng, har även gjort stora investeringar i Trollhättan.
Ur ett rent ekonomiskt perspektiv är de kinesiska investeringarna till Västsveriges fördel. Inte minst genom att de förbättrar tillgången till den kinesiska hemmamarknaden. Men det går inte att bortse från att Kina är en enpartistat där det inte går att hålla isär staten och näringslivets intressen. Volvos tidigare VD, Sören Gyll beskrev helt riktigt Geelys inbrytning i Volvo PV som ”noga genomtänkt, minutiöst genomarbetat och förankrat högt upp i staten, med andra ord i kommunistpartiet” (DI 16/1, 2018).
Att Kina stärker sin makt i Sverige är inte betydelselöst. På sikt undergräver det Sveriges politiska oberoende. Man kan även ifrågasätta om det går att tala om fri konkurrens när staten i länder som Kina är mycket aktiv i att gynna inhemska företag, samtidigt som europeiska länder håller på principen om statlig neutralitet.
Exemplet Kina visar tydligt hur ekonomi och politik vävs samman på högre nivåer. Lärobokens abstrakta modeller av en ”ren” marknad passar bättre för korvkiosker än miljardföretag i fordonsbranschen. Kina är inte ensamt. USA har också länge använt sin politiska makt för att gynna sina företag och vice versa, framförallt när det kommer till strategiskt viktiga områden som energi, infrastruktur och militär teknik. Maktaspekten går helt enkelt inte att blunda för.
Sverige måste inse att den säkerhetspolitiska aspekten inte går att bortse ifrån på en global marknad med flera auktoritära politiska kraftcentra. En mer komplicerad fråga är om inhemskt ägande även har ett ekonomiskt egenvärde. Här går åsikterna isär. Kritikerna av den nuvarande ordningen menar att Sverige riskerar att förlora fler huvudkontor till utlandet utan en strategi för aktivt nationellt privat ägande. Sverige har idag en av världens största riskkapitalsektorer i förhållande till BNP, vilket enligt kritikerna underminerar långsiktighet i näringslivet. Det var till exempel riskkapitalisten Christer Gardell som sålde sin maktpost i Volvo AB till kinesiska Geely.
Det är bra att denna diskussion kommit igång. Frågan om hur Sverige bevarar och utvecklar ett starkt näringsliv förtjänar större politiskt intresse och är för viktig för att reduceras till enkla slagord.
