Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Vem orkar fatta självständiga val precis hela tiden?

Utseendenormer tål att ifrågasättas. Men ibland kan normkritik leda till ännu fler normer som man måste förhålla sig till.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nu har även karlar börjat raka benen. Det började som en trend bland fotbollsspelare och har sedan spridit sig vidare till modemedvetna män, skrev modevetaren Philip Warkander på Expressens kultursida i juni. Enligt Warkander hänger trenden ihop med ett nytt, kortare shortsmode för män.

Fotbollsspelarna gillar uppenbarligen att visa upp sina vältränade vadmuskler. När Real Madrid-spelaren Marco Asensio riskerade att missa en match för att han skadat sig när han rakat benen försvarades han av den brittiske före detta spelaren Phil Neville, som även han är aktiv med rakhyveln, eftersom ”99 procent av alla spanjorer gör det” (The Sun 13/9 2017).

En norm som tidigare enbart gällt för kvinnor börjar alltså slå igenom bland män. Det finns dock en avgörande könsskillnad. Män som rakar benen framstår kanske som lite väl fåfänga. Men ingen anklagar dem för att vara svaga och osjälvständiga individer.

Annat är det med kvinnor. I en annan artikel i Expressen berättar fyra kvinnor varför de låter håret växa. En av dem, journalisten Erika Kits Gölevik, berättar att en manlig kollega påtalat hur ”sjukt” det är att avlägsna naturlig kroppsbehåring. Så hon slutade, och fick massor av gillanden och positiva kommentarer på Instagram.

Budskapet i artikeln är att man ska fatta ett självständigt beslut. Låt bli att raka! Och om du gör det – gör det då för din egen skull och inte för att platsa in i en norm.

Det är lätt att sympatisera med den tanken. Men något slår mig ändå när jag läser sådana här uppmaningar. Det är sant att det är en norm att raka benen. Det är sant att det i grunden är lite fånigt, lite amerikanskt, och det tål att påpekas.

Budskapet att man enbart bör raka benen om man själv har tagit sig en rejäl funderare och kommit fram till att man ”gör det för sin egen skull”, inte på grund av normen, är dock lika orimligt.

Det är mänskligt att vilja göra som alla andra. Önskan att passa in i gruppen har varit avgörande för människors överlevnad. Grupptryck kan givetvis slå oerhört fel. Det kan leda till mobbing, diskriminering och andra hemskheter. Och den som hela tiden oroar sig över vad andra tycker kanske borde försöka bry sig mindre. Men den grundläggande viljan att bli accepterad av andra är inte sprungen ur svaghet.

Därför blir det skadligt när jämställdhet handlar om att man själv måste ta ställning, i allt man gör, överallt, även när det gäller struntsaker som hår på benen. ”Ta reda på vad du mår bra av istället för att springa åt samma håll som alla andra”, säger Erika Kits Gölevik. Har vi inte nog med val i livet som det är? Att avkrävas en självständig uppfattning om rakade ben, smink eller inte smink, noppade ögonbryn, och så vidare och vidare, blir inte alls frigörande. Det blir bara jobbigt. Och det reducerar jämställdhet och feminism till det ytliga och symboliska.

Det blir bara ännu fler krav, och en ny norm att följa: krav att du över huvud taget ska fundera över det, normen att en självständig kvinna är lika med någon som inte rakar sig. Det blir knappast några Instagram-likes för den som säger att ”jag tycker att det är tidsödande att raka benen, men jag gör det för att jag inte orkar med att folk stirrar”.

Vem vill betraktas som den som ”springer åt samma håll som alla andra”? Därför drar man till med något om att man gör det för att man själv tycker om det, och mår sedan dåligt eftersom man innerst inne misstänker att man gjort annorlunda om modet hade varit ett annat.

Att man måste gå emot alla utseendenormer för att betraktas som en självständig kvinna blir alltså ytterligare ett krav att förhålla sig till. Utseendefixeringen stärks. Åtminstone för kvinnor. Ingen tror väl att spanska fotbollsspelare som vaxar är i behov av ett starkare självförtroende.

En man har ett inre jag som inte styrs av vilka utseendetrender som han väljer eller inte väljer att följa. En kvinna, däremot, visar vem hon är främst genom sin kropp och sitt utseende. Detta blir budskapet. Reaktionen mot utseendefixeringen blir, paradoxalt nog, ännu mer utseendefixering.