Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Carl Lindstrand är advokat och civilekonom.

Carl Lindstrand: Vem gav aktivisterna på SR fullmakt att företräda andra?

Det är en absurd tanke att man har någon sorts fullmakt eller mandat att företräda andra människor bara för att man har visst kön eller en viss melaninhalt i huden. Det är att förminska sina medmänniskor i linje med en rasistisk logik.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

I offentlig debatt förekommer många utspel där individer säger sig företräda andra utan att de givits någon fullmakt att göra det. Ett aktuellt exempel är det uppmärksammade utspelet ”Ett upprop för representation mot rasism på Sveriges Radio” signerat av 39 individer (varav ett antal anonyma) med krav på bland annat ”inventering av Sveriges Radios anställda för att fastställa hur många som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund” och vidare en ”inventering av hur många av dessa som är svarta/afrosvenska”. För den som är övertygad om det rätta och riktiga i en klassisk medborgarrättslig antirasistisk hållning, såsom den predikades av Martin Luther King Jr, finns förvisso mycket att invända mot dessa krav men den fråga jag nu tänkte uppehålla mig vid är vad jag brukar kalla för ”fullmaktsfelslutet”.

När en advokat möter en annan advokat yrkesmässigt utgår man ifrån att den andre advokaten har fullmakt att företräda den klient som vederbörande säger sig representera. Det hänger ihop med yrkets natur och de uttryckliga etiska krav som ställs på den som utövar advokatyrket. I alla andra fall är det dock en självklarhet att man som advokat alltid har att kontrollera att den som utger sig för att företräda annan också har behörighet att göra det. Antingen genom att få se en skriftlig fullmakt eller annan behörighetshandling, exempelvis ett registreringsbevis som visar att man är behörig att företräda det bolag eller den förening man säger sig företräda. Det är nämligen så att behörigheten för någon att sluta avtal eller företa andra rättshandlingar för annans räkning kräver en klar viljeyttring (i sig en rättshandling) om att man kommit överens med någon att ge fullmakt för denne att agera i sitt namn. Det gäller i stort som smått: från att företräda en av parterna i ett större gränsöverskridande företagsförvärv till att hämta ut medicin på apoteket åt någon eller att hjälpa en äldre släkting att sälja sin bostad.

Som Jesper Sandström anfört i SvD (28/9) tar uppropsmakarna på SR för givet att de har ”den egna gruppen” med sig. De ”kräver positiv särbehandling till förmån för grupper de själva tillhör, och räknar kallt med att dessa gruppers övriga medlemmar vore bekväma med att särbehandlas på sådant sätt”. Med andra ord säger man sig, och tror sig kanske också, ha fullmakt för alla övriga individer som ingår i den grupp man säger sig företräda. Men det har man givetvis inte. Och det är en synnerligen förmäten attityd att påstå sig ha det. Och dessutom en fördomsfull sådan. Ty man utgår ju i så fall ifrån att alla som råkar ha samma hudfärg, samma kön, samma funktionsvariation, eller vilket attribut man nu väljer, har precis samma åsikter, förutsättningar, drivkrafter och önskemål. Vilket ju är en inställning som utmärker rasisten eller sexisten. Hur som haver är det en absurd tanke att man skulle ha någon sorts fullmakt eller mandat att företräda andra människor bara för att man har visst kön eller melaninhalt i huden.

Man kan fråga sig varifrån detta ”fullmaktsfelslut” härrör. Givetvis finns inflytande från amerikanska rörelser som Black Lives Matter. Svensk politik och offentlighet har dock länge präglats av kollektivistiska tankar om folkrörelser där alla intressen i samhället kan företrädas genom föreningar som i sin tur företräds av dessa föreningars företrädare. Men numer låtsas man inte ens om att dessa behöver ha ett demokratiskt mandat.

Exempelvis inbillar man sig, efter att ha fört en dialog med företrädare för en muslimsk församling, att man talat med samtliga Sveriges muslimer. Fullmaktsfelslutet förekommer således inte bara hos avsändaren, det vill säga den som utger sig för att företräda andra utan reellt mandat att göra det, utan också på den mottagande sidan.

Min första fråga när någon höjer rösten med krav eller påståenden framställda för en viss grupps räkning – det må vara krav om representativitet, kvotering eller påståenden om strukturell diskriminering – är därför: vem har givit dig fullmakt att företräda den grupp du säger dig företräda?