För en dryg vecka sedan firade januariöverenskommelsen ett år. Hipp, hipp, hurra? Knappast!
Stefan Löfven tycker dock att avtalet är värt att fira och hyllade sig själv, Centern och Liberalerna i sitt jultal i Visby.
– Vi lyckades ändå bygga en socialdemokratiskt ledd regering. Inte minst efter modiga beslut av Centern och Liberalerna, som valde att stå på rätt sida om historien...Januariavtalet var ett medvetet val för Sveriges bästa, sa statsministern.
I någon mening har Stefan Löfven faktiskt gjort stora uppoffringar. Sedan avtalet slöts har socialdemokraterna vandrat baklänges i opinionen och Stefan Löfven har "belönats" med rekorddåliga förtroendesiffror. Han har tvingats försvara liberala reformer som han och socialdemokratin rimligtvis inte kan gilla. Han har utsatts för hot om misstroendeförklaring från Vänsterpartiet - det parti som januariöverenskommelsen stipulerade inte skulle ges något inflytande under mandatperioden (den så kallade förödmjukelseparagrafen). Regeringen fick då backa i frågan om reformeringen av Arbetsförmedlingen.
Nu spänner oppositionspartierna V och M ånyo musklerna och kräver att kommunerna skall få mer pengar för att klara välfärdsåtagandena. Att bli angripen både från höger och vänster för att inte sköta välfärden måste göra ont för varje socialdemokrat. Föga förvånande stöder i dag hela 33 procent av de manliga LO-medlemmarna Sverigedemokraterna mot 30 procent för Socialdemokraterna. Följdriktigt kommer nu attacken från LO.
LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson skräder inte orden. Om inte socialdemokraterna går med på LO:s tre krav kommer facket inte kunna hjälpa Socialdemokraterna i nästa val. Han är kritisk mot att januariavtalet vidgat klyftorna och att regeringen "varit väldigt dålig på att leverera politik som är bra för vanligt folk".
– Det är dags för Liberalerna och Centern att bjussa på saker i samarbetet som gynnar S, säger Thorwaldsson.
Det är inga småsaker som L och C förväntas "bjussa på": höjda pensioner, höjda skatter på kapitalinkomster och utdelningar samt strypt arbetskraftsinvandring. Den nöten blir inte lätt att knäcka för statsministern.
Att Stefan Löfven vill Sveriges bästa behöver man inte betvivla. Motsatsen vore i sanning förvånande. Men det är nog snarare för maktens skull än för landets bästa som Stefan Löfven gjorde upp med L och C. Att många inom "rörelsen" inte känner igen sitt parti och ställer sig frågan om makten är värd de ideologiska eftergifterna och uppoffringarna är sannerligen inte underligt!
Också Nyamko Sabuni talar om omtanken om Sverige. "Liberalerna sätter Sverige främst... Januariavtalets tillkomst kom i ett komplicerat läge där ansvarstagande för Sverige och Sveriges utmaningar stod högst på vår agenda", skrev hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet i veckan.
Hon framhåller också samarbetets fördelar: "Efter nästan ett decennium av ett för lågt reformtempo, förbereds nu liberala reformer som är bra för Sverige."
Nackdelarna som Sabuni ser är dock "stora skiljelinjer i centrala frågor mellan våra fyra partier". Vän av ordning kan då undra om det inte hade varit bättre att göra upp med den forna alliansens liberala partier, där skiljelinjerna i centrala frågor inte är stora, där liberala reformer inte riskerar att fastna i "förbereds" och där samsynen egentligen går väsentligen längre än januariavtalets 73 punkter. Och så hade det naturligtvis blivit om det inte vore för den politiske murregubben Jimmie Åkesson och hans Sverigedemokrater, som Stefan Löfven skickligt lyckades skrämma bort L och C i från.
I årets första partiledardebatt blev det hårda tag.
– Det enda som nu egentligen skulle lösa ut den politiska paralyseringen i vårt land är ett extraval... Sverige behöver en ny regering så fort som möjligt, sa moderatledaren Ulf Kristersson.
Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna håller med. Jonas Sjöstedt har lovat att fälla regeringen om den föreslår ett försvagat anställningsskydd eller marknadshyror.
Något extraval lär det inte bli i brådrasket. Men det förefaller mindre och mindre troligt att regeringen får sitta mandatperioden ut. Januariöverenskommelsens partier är inte i majoritet i riksdagen och oppositionens olika partier kommer att gå till attack så snart den ser en möjlighet. Man skall inte utesluta att situationen i riksdagen till slut blir ohållbar när oppositionen gör vad den skall i en demokrati - opponerar.
När man summerar januariöverenskommelsens första år så får man nog konstatera att inte ens föräldrarna kan älska det barnet. Och i opinionen är det iskallt. Sex av tio väljare anser att den politik som regeringen för utifrån januariavtalet är dålig eller mycket dålig. 42 procent av regeringspartiernas egna väljare är missnöjda, bara 23 procent är nöjda. Än värre är det bland LO:s medlemmar. 57 procent anser att politiken är dålig och åtta procent att den är bra. Så svenskarna själva tycker inte att januariavtalet är bra för Sverige, vad än Stefan Löfven och Nyamko Sabuni säger - och det är väljarna som bestämmer.
Hur gick det då med januariavtalets bärande idé; att hålla V och SD borta från allt inflytande? Inget vidare. De har, precis som sig bör, inflytande i riksdagen och använder det. Båda partierna har, precis som man kunde ana, dessutom framgångar i väljaropinionen.
Så i stället för grattis på ettårsdagen får det bli "beklagar"!
