Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Alice Teodorescu Måwe: Vem äger rätten till döden?

Samtidigt som äldre människor i Sverige mer eller mindre lämnats att dö i corona har de inte rätt att avsluta sitt eget liv vid lidande och obotliga sjukdomar. Det säger något om maktförhållandet mellan stat och individ.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den här våren har handlat om döden. Om värdighet i livets slutskede. Om synen på de äldre, de som inte (?) kan räddas. Om cynismen i det underförstådda att de som dör snart ”ändå” skulle avlida. Det förekommer uppgifter om att äldre coronasjuka prioriterats bort från den vård som de annars sannolikt skulle ha fått. Tillfrågades dessa äldre vad de ville? Hade deras svar spelat någon roll?

När nu också ett av sommarens offentliga samtal kretsar kring döden, om än ur ett annat perspektiv, tycks synen delvis vara en annan. Skillnaden är slående; när det kommer till den komplexa frågan om aktiv dödshjälp är det ytterst få som talar om svårt sjuka människor som sådana som ”ändå” ska dö. Plötsligt är livet heligt, också för denna grupp. I stället ska den vars önskan det är att just slippa leva med en dödsdom flåsandes i nacken inte få avgöra sitt öde. Också ett slags omyndigförklarande, således.

Frågan om dödshjälp har aktualiserats av fallet med den pensionerade läkaren som nyligen försåg en ALS-sjuk man i 60-års åldern med en dödlig dos sömnmedel. Mannen, som var delvis förlamad och hade svårt att andas själv, hade fått en tid för dödshjälp på en klinik i Schweiz med kunde på grund av pandemin inte åka.

I en intervju strax innan han dog förklarade mannen, som levt med diagnosen i två års tid, att sjukdomen förstört hans liv. ”Två minuter efter att jag fick diagnosen tänkte jag: Jag vill ha kontroll över hela mitt liv, inklusive döden.” (DN 16/7).

I Sverige klassas det inte som dödshjälp om en livsuppehållande behandling avslutas på en patients begäran. Om vårdpersonal däremot ger dödshjälp genom att utföra den dödliga handlingen, i enlighet med patientens uttryckliga vilja, är det fråga om eutanasi vilket strider mot svensk lag.

I rapporten ”Låt mig gå” (Timbro 2018) bemöter den liberala skribenten, tillika läkaren, Kajsa Dovstad på ett förtjänstfullt vis flera av de vanligaste motargumenten i debatten om dödshjälp. Dovstad skissar också på hur en modell för dödshjälp skulle kunna införas i Sverige, bland annat med utgångspunkt i det kanadensiska exemplet.

I Kanada är det sedan år 2016 tillåtet med såväl assisterat döende som eutanasi. En rad villkor uppställs, bland annat måste patienten vara myndig, beslutskapabel, lida av allvarliga och obotbara sjukdomar och funktionsnedsättningar som är i ett avancerat stadium och som orsakar fysiskt och psykiskt lidande, som inte kan botas på ett sätt som för patienten anses acceptabelt. Den naturliga döden ska vara nära förestående och beslutet om patientens rätt ska fattas av två av varandra oberoende läkare. Det är en modell, av flera, som borde kunna diskuteras på ett balanserat vis, också i Sverige.

Frågan kring döden är en naturlig del av livet, även om den i många fall rationaliserats bort i vår sekulariserade samtid. Men vårt förhållande till döden avslöjar något om synen på livet. Har man rätt till sitt liv om man inte har rätt till sin död? Skiljer sig denna rätt beroende på om man är frisk eller sjuk? Kan man vara emot aktiv dödshjälp men för abort? Eller som Dovstad formulerar det: ”Den som är för frihet livets alla andra dagar måste också ta strid för att friheten ska innefatta även den sista.”