Sommaren 2011 invigdes Göteborgs moské på Hisingen med sina 2 000 kvadratmetrar av bönerum och föreläsningssalar. Notan för byggkalaset landade på 67 miljoner kronor, vilket bekostades helt av Saudiarabien.
Att saudiska pengar finansierat ett religiöst samfunds ambitiösa byggnadsprojekt föranledde dock inga större politiska reaktioner. Tvärtom, svenska riksdagsledamöter deltog glatt i invigningen av moskén. Detta trots att Saudiarabien är en teokratisk diktatur med en fundamentalistisk tolkning av islam som statsreligion, wahhabism. Att Saudiarabien även använder ekonomiska medel för att sprida och främja dessa antidemokratiska idéströmningar är inte heller något okänt.
Problemet är inte bara kopplat till Saudiarabien. Även länder som Qatar, Iran och Turkiet har finansierat samfund och föreningar via moskébyggen eller donationer runt om i västvärlden. Islamiska kulturcentret Mimar Sinan som är aktuella med ett moskébygge på Hisingen är ytterligare ett exempel på ett tvivelaktigt samarbete med en utländsk part.
Islamiskt centrum är nämligen en så kallad Diyanetmoské, föreningen har alltså ett samarbete med Turkiets religionsmyndighet Diyanet. Såväl DN som Sveriges Radio har avslöjat att Diyanetmoskéer i Sverige kartlagt regimkritiska turkar och rapporterat in namn till myndigheter i Turkiet. I praktiken har de blivit president Erdogans förlängda arm i Europa.
I vårt grannland Danmark har frågan om utländsk moskéfinansiering varit en politisk prioriterad fråga sedan flera avslöjanden i danska medier om saudiska och qatariska donationer (Berlingske, 2014). 2016 slöt den dåvarande borgerliga regeringen en överenskommelse med bland annat det socialdemokratiska partiet om en rad åtgärder för att motverka religiösa predikanter som sökte att underminera danska lagar eller demokratiska värderingar.
Där och då enades man också om behovet av att se över utländsk finansiering av moskéer. Under Socialdemokraternas ledning har nu ett lagförslag trätt i kraft som förbjuder samfund att ta emot donationer från länder och aktörer som svartlistats av den danska regeringen. Om ett samfund tagit emot minst 10 000 danska kronor från en svartlistad aktör måste pengarna genast lämnas tillbaka, annars riskerar föreningen böter.
I Sverige är det än så länge endast Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som aktivt driver frågan om att strypa utländsk finansiering av moskéer. Men frågan bör möta större intresse från övriga riksdagspartier. Frågan som måste ställas är vad dessa generösa bidrag från andra stater kan leda till.
Gävle moské är sedan tidigare finansierat av en qatarisk organisation som enligt moskéns stadgar har rätten att utse stiftelsens styrelse. Röster från bland annat moskén på Medborgarplatsen i Stockholm har berättat att saudiska finansiärer krävt majoritet i styrelsen i utbyte mot saftiga donationer. Diyanetmoskéer får statligt avlönade imamer från Erdogans auktoritära Turkiet. Det här är handlingar som avslöjar att bidragen inte bara handlar om generositet. Syftet är delvis att påverka svenska moskéers verksamhet.
Lika självklart som det är att varna för ryska eller kinesiska påverkansförsök ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, lika självklart bör det vara att varna för gulfstaters eller andra auktoritära regimers försök att influera religiösa samfund och föreningar i vårt land.
