Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Frankrikes president, Emmanuel Macron, när storslagna drömmar för både sig själv och EU. Men Europa behöver vare sig kejsare eller imperium. Bild: Francisco Seco

Varning för franska imperiedrömmar

Frankrikes president, Emmanuel Macron, har storslagna visioner för EU. Men hans offensiva idéer om ökad överstatlighet hotar snarare de värden som samarbetet ska värna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Storbritanniens pågående utträde ur EU är i första hand en fråga för det brittiska folket. Men för Europa är det en olycka, inte minst för Sverige som i britterna haft en pålitlig, kulturellt närstående och inflytelserik allierad mot de centralistiska tendenserna i Bryssel.

Nu är de nordiska länderna i högre grad hänvisade till mer oheliga allianser, om inte EU:s framtid helt ska överlåtas till visionärerna i Berlin och Paris. Vid sidan av de tyska socialdemokraterna så är det framförallt den franska linjen som det finns anledning att se upp med. När Frankrikes president, Emmanuel Macron, under måndagen lät publicera sitt manifest för framtidens Europa i 28 europeiska tidningar (inklusive Dagens Nyheter) tog han sitt avstamp i Storbritanniens utträde. För Macron är Brexit helt enkelt resultatet av lögner och manipulation – en fälla som gillrats av ansvarslösa opportunister.

Man kan undra hur äkta Macrons tårar över britternas beslut är. Det var Frankrike som länge hindrade Storbritanniens inträde i unionen. just med hänvisning till att ett brittiskt medlemskap skulle sätta stopp för Paris storslagna visioner kring EU.

Storbritanniens utträde är i själva verket är en förutsättning för Macrons visioner. Men det är svårt att anklaga Frankrikes president för att vara otydlig. Han är föredömligt klar med vad han vill. Europa ska utvecklas till en federalistisk stormakt. Till hans agenda hör en gemensam europeisk industripolitik, europeiska regler om minimilön och en europeisk innovationsbudget som kan konkurrera med USA och Kina, inte minst inom artificiell intelligens.

Macron beskriver Euron som ett värn mot finanskapitalismen. Han vill reglera de stora amerikanska nätjättarna, i praktiken den digitala infrastruktur som blivit demokratins blodomlopp. Han vill förbjuda utländsk finansiering av politiska partier inom EU. Han vill lagstifta mot budskap som bejakar hat och våld. Det sistnämnda bör ses i ljuset av att Macron varit inne på att förbjuda ”falska nyheter” i sitt hemland Frankrike. Olika varianter av hetslagstiftning finns redan i de flesta europeiska länder.

Det är lätt att bländas av den franske presidentens retorik. Ett lika oblygt som till synes optimistiskt budskap. Men man bör ha klart för sig att detta inte är något liberalt program. Att lagstifta mot ”falska nyheter” är i grunden en auktoritär idé. Att förbjuda utländsk finansiering av partier (vilket i praktiken även torde beröra näraliggande opinionsbildning) är också ett steg i auktoritär riktning, även om det kan finnas mer fog för Macrons hållning här.

Den som läser med ett vaket öga kan även se likheterna med den politik som Ungerns premiärminister Viktor Orbán kraftigt kritiserats för. Kanske är det talande för bristen på självinsikt, eller dubbelmoralen om man så vill, hos delar av den europeiska politiska eliten, och då i synnerhet den franska.

Macron kritiserar i sin programförklaring inte bara Europas nationalister utan även dem som vill bevara status quo. Presidenten skriver: ”Men mer måste göras, och snabbare. För det finns en annan fälla, nämligen status quo och resignation.” och tillägger ”Europa är inte bara en marknad, utan även ett projekt” (DN 4/3).

Det här är ett förledande argument. EU har otvivelaktigt varit bra för Europas stabilitet. Men mer är inte alltid bättre. Den franske presidenten har en poäng när han vill stärka kontinentens försvars- och säkerhetspolitiska samarbete och slå vakt om relationen till NATO. Men den federalistiska vision han torgför är inte nödvändig för ett fördjupat militärt samarbete och den lär bara spä på motståndet mot unionen.

Den som nu inte delar Macrons storslagna visioner är inte någon sämre Europavän. Tvärtom finns det anledning att likt slaven på triumfvagnen påminna presidenten om hans dödlighet. Macron har anklagat sin företrädare på den franska presidentposten för att inte regera tillräckligt ”Jupiter-likt”, med hänvisning till den romerske översteguden Jupiter.

Inte något land i Europa har en så elitistisk kultur som Frankrike. Motsättningen mellan folk och elit är närmast inbyggd i det franska politiska systemet där överheten inte skäms för att vara överhet och folket ständigt revolterar på gatorna.

Men den franska modellen har knappast varit en modell för stabilitet. Den nuvarande franska konstitutionen infördes 1958 (femte republiken) då den franska demokratin faktiskt var i fara, till följd av spänningarna kring Algerietfrågan. En stor del av Algeriets befolkning såg sig som fransmän och lämnade landet efter självständigheten fyra år senare.

General Charles de Gaulle, Frankrikes befriare under andra världskriget, krävde då långtgående befogenheter för att tillträdda presidentposten och ena landet. Den franske presidenten kan i princip införa undantagstillstånd och styra enväldigt. Något de Gaulle delvis använde sig av för att avvärja ett kuppförsök 1961, relaterat till Algerietfrågan. Så sent som1968 var presidenten på allvar beredd att sätta in militären mot den egna befolkningen. De Gaulle besökte till exempel den franske befälhavaren i Västtyskland för att försäkra sig om denna möjlighet i samband med studentrevolten i Paris i maj samma år.

Dagens omfattande och delvis våldsamma protester från de gula västarna måste ses mot bakgrund av att Frankrikes politiska historia skiljer ut sig, inte minst mot nordvästeuropas. Tyvärr har Frankrike även i rätt stor utsträckning fått sätta sitt avtryck på EU. Det demokratiska underskottet har en hel del av sina rötter i fransk jord. Den icke-folkvalda kommissionen kom till på franskt initiativ. Att EU-parlamentet varje månad, till en kostnad av 1,2 miljarder kronor årligen, flyttar hela sin verksamhet till Strasbourg i Frankrike är kanske det mest iögonenfallande uttrycket för den franska arrogansen. Ett sådant slöseri med skattemedel hade varit omöjligt i länder där den folkliga förankringen är högre.

I Frankrike lever imperietanken. Landet har haft svårt att acceptera sin förlorade stormaktsställning. Att Macron i sin programförklaring särskilt nämner Afrika och att Europas blick ska vara vänd dit är knappast en slump. Frankrike har aldrig upphört att lägga sig i sina forna koloniers inre angelägenheter. Inget annat europeiskt land har så mycket soldater stationerade i Afrika. Frankrike har också behållit en mängd militärbaser där.

På andra sidan kanalen vann de brittiska brexitörerna med slagordet ”ta tillbaka kontrollen”. Frankrikes president svarar med att gå på offensiven och föreslår än mer kontroll till Bryssel och Strasbourg. Det är en slags hybris som följer en lång tradition. I själva verket har Frankrike hela tiden sett EU som en förlängning av sig självt - ett ersättningsimperium - och räknat med att tyskarna av historiska skäl inte ska våga driva en självständig linje. Med Storbritannien ur leken och ett försvagat USA kan man nu släppa på alla hämningar.

Men Macrons visioner för Europa är knappast möjliga att förverkliga utan att inskränka demokratin. Presidentens förslag om ökad kontroll över den europeiska offentligheten talar för att han är väl medveten om det.

Det är illustrativt att när Macron ska tala till folket måste han göra det genom 28 olika tidningar på nästan lika många språk. Någon egentlig demokratisk dialog är inte möjlig under sådana förutsättningar.

De franska imperiedrömmarna för EU innebär i praktiken både mindre marknad och mindre demokrati. Trots vad belackarna från vänster säger går marknad och demokrati oftast hand i hand. Att centralisering kan gynna välorganiserade företagsintressen är en annan sak. Den analytiska uppdelningen mellan marknad (som innebär konkurrens) och organiserad kapitalism (som innebär allianser mellan stat och kapital) försummas allt för ofta av både höger och vänster.

Europas framtid ligger i samverkan mellan demokratiska nationer. Ett samarbete som behöver hålla ihop utåt och vara förankrat inåt. Men kontinenten behöver vare sig någon ny Jupiter eller ett nytt Romarrike.

Ska man dra historiska lärdomar kan det vara värt att erinra sig att den romerska republiken i praktiken upphörde att vara en republik i och med kejsar Augustus tillträde år 27 f.kr. Därefter kan man snarare tala om ett mångnationellt kejserligt imperium – trots att man försökte bevara skenet av ”demokrati” i flera hundra år var senaten i stort sett tandlös under kejsardömet.

Den Athenska demokratins handel- och försvarssamverkan med omgivande stadsstater i Attiska sjöförbundet är i så fall en mycket bättre förebild för dagens Europa.