Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Centerledaren Annie Lööf ägnade sitt sommartal i måndags åt ”hoten mot den liberala demokratin”.  Bild: Christine Olsson
Centerledaren Annie Lööf ägnade sitt sommartal i måndags åt ”hoten mot den liberala demokratin”. Bild: Christine Olsson

Håkan Boström: Varning för Annie Lööfs domstolsvälde

Demokratin kan bara hållas levande genom att de politiska partierna lyckas vinna medborgarnas förtroende. Att, som Annie Lööf förordar, låta jurister överpröva politiska beslut är snarare ett sätt att kringskära demokratin.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I en artikel på Dagens Nyheters debattsida (30/8) varnar centerledaren Annie Lööf för att den ”liberala demokratin kan monteras ned inifrån”. Det dramatiska budskapet understryks med påståendet att ”Det har lyckats i Ungern och Polen, det har försökts i USA och det kan hända här i Sverige”. Lööf och Centerpartiet vill därför ha en författningsdomstol som kan överpröva politiska beslut. Partiet vill också göra det svårare att ändra grundlagarna.

Lööf, som själv är jurist, vill alltså att jurister ska rädda demokratin – från folket. Det finns förstås en rejäl dos inrikespolitisk taktik här. Lööf har ett intresse i att måla upp bilden av att en borgerlig regering med SD-stöd skulle vara något slags hot mot demokratin. Detta för att rättfärdiga sitt eget blockbyte.

Det finns flera enskilda exempel på problematiska uttalanden från SD-företrädare när det kommer till rättssäkerheten, som när riksdagsmannen Björn Söder nyligen twittrade att det "finns mycket att städa upp inom Polismyndigheten" och justitiedepartementet. Detta i samband att en enskild polis bland annat uttryckt sitt ogillande mot SD. Men att en M-KD-regering med SD-stöd skulle utgöra ett hot mot demokratin är bara fånigt. Varken Danmark eller Finland har förvandlats till Ungern av sina högerregeringar. Att C och S försöker måla ut oppositionen som demokratiskt opålitlig är i så fall ett lika stort – eller litet – problem.

Men det finns ändå anledning att bemöta centerledaren i sak. Hon ger nämligen uttryck för en allt vanligare missuppfattning. Att ge domstolar politisk makt och göra det svårare att ändra grundlagarna är inte att stärka utan att inskränka demokratin. Det kan finnas goda skäl till det, men de är inte demokratiska.

Grundlagarna bör inte skrivas om med varje regeringsskifte. En majoritet bör inte heller med en enkel votering kunna avskaffa basala rättigheter för enskilda medborgare. Men kalla saker vid dess rätta namn. Demokrati är folkstyre. Vissa inskränkningar av majoritetsstyret är försvarbara, men de är just inskränkningar.

Stärkt juristmakt innebär försvagad folkmakt. Traditionellt har vänstern varit emot sådana inskränkningar av den politiska makten då de, med viss rätt, sett domstolsmakten som ett försvar för en rådande ordning de velat förändra. Men på senare år har något hänt. Nu hör man allt oftare krav på regleringar som ska göra det svårare för de folkvalda att ändra på samhällets inriktning – just från vänster.

I den parlamentariska tryck- och yttrandefrihetskommittén ville exempelvis januaripartierna och Vänsterpartiet skriva in ett skydd för Public Service i grundlagen. Det vill säga göra det omöjligt för demokratiskt valda politiker att förändra bolagen i grunden. Vänstersidan talar sig också allt oftare varm för att politiker ska hålla ”armlängd avstånds” i kulturpolitiken.

Den här omsvängningen handlar förstås om att vänstern i bred bemärkelse erövrat staten och institutionerna. De vill inte längre förändra utan bevara. För det är inte som en gång i tiden män i hög hatt som sitter på ämbetsstolarna idag. Allt oftare är de rödgrön medelklass i Stockholms innerstad. Vet man om att man har sympatiskt inställda chefer på myndigheter och kulturinstitutioner så vill man gärna förhindra de politiska motståndarna från att välja andra vid ett regeringsskifte.

Det är också detta, om än i mycket mer graverande skala, som är bakgrunden till utvecklingen i Ungern, Polen och andra postkommunistiska stater i Central- och Östeuropa. Man har där haft svårt att bygga upp en neutral, professionell tjänstemanna-, domar- och journalistkår efter kommunisttiden. Korruptionen och partikopplingarna har varit utbredda. De olika politiska sidorna har försökt stoppa in ”sina egna” på ledande positioner och försvåra för oppositionen att byta ut dem. Detta sagt som en förklaring, inte ett försvar, för vad som händer där. Den utvecklingen undergräver demokratin – och vi ska inte ta efter den.

När Annie Lööf säger att hon vill värna demokratin är det till viss del orwellskt nyspråk. Hon vill värna den bestående ordningen. Det är samma sorts retorik som när det hävdas att vanligt folks möjlighet att höja sin röst på Internet är ett hot mot yttrandefriheten – när det uppenbart är tvärtom. Lööfs linje innebär i praktiken mer politisering.

Moderaterna, som av tradition varit för en stark juristmakt, är dock känsliga för kritik på området. M-partisekreteraren och juristen – Gunnar Strömmer – gick i ett inlägg på Facebook ut och påpekade att en författningsdomstol varit en borgerlig käpphäst sedan 1970-talet, och att Socialdemokraterna – underförstått C:s samarbetspartner – alltid hållit emot sådana förslag. Han nämnde också att äganderätten bör stärkas.

Men historien började faktiskt inte på 1970-talet. En konstitutionsdomstol är främmande för svensk rättstradition och inget som högern drev tidigare. Konstitutionsdomstolar fyller en funktion i federationer: USA, Tyskland, EU. Men inte heller där är de utan problem.

Att svensk borgerlighet lyfte frågan på 1970-talet beror i hög grad på att borgerligheten då hade reducerat sig själv till rollen som ständig opposition i ett som det verkade för evigt socialdemokratiskt präglat land. Det här dåliga självförtroendet har levt kvar i en föreställning att staten, folkmajoriteten och politiken nästan per definition är något man måste skydda sig ifrån.

Idag skulle dock en stärkt juristmakt snarast bli en faktor för att skydda rödgrönt färgade maktstrukturer mot folklig vilja till förändring. Det skulle inte heller öka domstolarnas legitimitet utan tvärtom dra in dem i politiken och göra dem till en del av ”etablissemanget”. Det är nämligen högst sannolikt att inte bara grundläggande rättigheter, utan även de styrandes favorituppfattningar tillmäts ett legalt skyddsvärde när de får bestämma själva.

Den tyska författningsdomstolen beslutade i våras att Tyskland måste skärpa sin klimatpolitik för att det ansågs stå i strid med grundlagen att inte ta hänsyn till kommande generationer. Den amerikanska högsta domstolen är i så hög grad politiserad att aborträtten hänger på dess sammansättning snarare än majoritetsviljan. Det här borde avskräcka. Den svenska konstitutionen är dessutom i mångas stycken alltför vag, fylld av positiva värdeord och floskler som den är, för att lämpa sig som styrdokument.

Ökad makt till teknokrater som inte kan avsättas kommer inte heller minska lockelsen att rösta på populister. Det kommer tvärtom öka konfliktnivån och känslan av maktlöshet. Att överlåta politiken på jurister är att smita ifrån sitt demokratiska ansvar. Det är faktiskt de politiska partiernas uppgift att bilda opinion för att värna äganderätten, försvara Public Service, stärka miljöarbetet eller vad det nu kan vara. Kort sagt att vinna folkets förtroende i en demokrati.