Det är inte konstigt att dagens unga är mer pessimistiska än någonsin. Det ekonomiska tillståndet har sett bättre dagar. Klimatångest är ett slags allmäntillstånd. Sociala medier vållar alienation och psykisk ohälsa. Och som pricken över i finns det ingenstans att bo.
Byggtakten avtar i Sverige. Det råder bostadsbrist i 204 av landets 290 kommuner, trots att majoriteten av kommunerna anser att de har bostadslämplig mark, enligt 2022 års rapport från Hyresgästföreningen (HGF). Samtidigt spår HGF att det årligen behövs 63 400 nya bostäder i landet. Det är inte så konstigt. Boverket uppskattade 2018 att 131 000 – 202 000 hushåll är förpassade till andrahandsmarknaden.
Köerna för en hyresrätt är årslånga, framför allt i de större städerna. Bostadsrätten blir därmed ofta det enda rimliga alternativet för många. Även här uppstår problem. Västra Götaland tillhör de regioner i Sverige där det tar längst tid att spara ihop till en kontantinsats – 7,7 år visar samma rapport från HGF. En del har förmögna och välvilliga föräldrar som kan pytsa in lite stålar. De flesta har inte den lyxen. I Göteborgs stad har över 90 procent av alla 20–30 åringar inte råd att köpa en etta (Riksbyggen, 2022).
De 20-plussare som tack vare slit och uppoffringar ändå lyckas skrapa ihop till en kontantinsats (och når upp till bankernas månadsinkomstkrav) inleder vuxenlivet med ett miljonlån på halsen. För några decennier sedan hade detta setts som absurt, men i dag höjer man inte ens på ögonbrynen.
2022 blev året med fallande bostadspriser. Men de faller från historiskt sett så pass höga nivåer att drömmen om en egen bostad förblir onåbar för många unga. Och då har vi inte ens tagit upp räntehöjningarna.
Att kalla situationen katastrofal vore närmast slöseri med hyperboler. Ändå är den mest dramatiska bostadspolitiska händelsen på senare år när Vänsterpartiet fällde regeringen Löfven sommaren 2021 över ett förslag om fri hyressättning vid nyproduktion. Annars lyser såväl reformerna som en bredare debatt med sin frånvaro. Varför?
En förklaring skulle kunna vara att få unga är engagerade i kommunpolitiken. Bland de som valdes in till kommunfullmäktige i höstens val är sex procent under 30, trots att åldersgruppen 18—29 utgör 15 procent av befolkningen (AB 22/12).
Det är kommunerna som ansvarar för bostadsförsörjningen. Men måhända är det svårt att skapa engagemang i frågan hos en samhällsgrupp som inte nämnbart påverkas av bostadsbristen. Generationerna som drog högsta vinsten under gångna decenniers byggboom eller åtminstone slapp astronomiska kvadratmeterpriser har incitament att bevara bostadsområdena som de är. Bygg gärna – men inte på min bakgård! Värdet på villan bevarar inte sig självt.
Vi behöver fler unga som engagerar sig partipolitiskt. Men också fler äldre kommunfullmäktigeledamöter som ser till den yngre generationens behov. Låt 2023 bli året där bostadspolitiken åter hamnar på dagordningen.
