I november meddelade SCB att barnafödandet i Sverige var det lägsta på 50 år. Det väckte ingen större uppmärksamhet. Det summerade fruktsamhetstalet ligger på 1,5 barn per kvinna. För att behålla befolkningen konstant krävs ett fruktsamhetstal på drygt 2.
Dagens låga tal ligger ungefär i linje med det som rådde på 1930-talet när Gunnar och Alva Myrdal skrev sin omtalade bok ”Kris i befolkningsfrågan”. De låga födelsetalen var då ett viktigt argument för att bygga upp den svenska välfärdsstaten.
Faktum är att fruktsamhetstalet skulle vara ännu lägre om det inte vore för att invandrarkvinnor föder fler barn än infödda. Den höga invandringen de senaste decennierna har på så sätt delvis skylt över att det föds för få barn i Sverige. Med lägre invandring kommer det bli tydligare.
För arbetsmarknaden ställer den här utvecklingen till problem. Färre unga kommer att behöva försörja en åldrande befolkning om trenden håller i sig. Värst drabbas i regel glesbygdskommuner. Möjligheten att rekrytera personal till yrken som kräver goda svensk-kunskaper kommer försämras ytterligare – det gäller inte minst offentlig sektor.
Men på ett mer fundamentalt plan bör man fråga sig vad det låga barnafödandet beror på. Enligt SCB kan trenden de senaste åren inte förklaras med skiften i konjunkturen, den inleddes före den senaste ekonomiska nedgången.
Sverige har i dag världens mest gynnsamma villkor för småbarnsföräldrar, med en lång föräldraförsäkring samt utbyggd och subventionerad barnomsorg. Ändå är ensamstående utan barn det vanligaste hushållet i Sverige. Andelen hushåll med barn är färre än en tredjedel. Genomsnittsåldern för förstföderskor har ökat med två år under 2000-talet och ligger nu strax över 30 år. Snittåldern är lägre på landsbygden och högre i städerna.
Statistiken tyder också på att minskningen inte är jämnt fördelad. Nedgången i fruktsamhet gäller inte dem som föder 3-4 barn utan de som föder 1-2 barn. Det kan tolkas som att andelen barnlösa kan komma att öka framöver.
Är det bara ett hack i kurvan? Det är ännu så länge för tidigt att säga. I våra grannländer, Norge och Finland, är förändringen än mer påtaglig.
En nyligen publicerad studie från Helsingfors universitet öppnar upp för en tolkning som skulle kunna vara relevant även på den här sidan Östersjön. Bland yngre finländare, födda mellan 1985 och 1994, har inställningen till att skaffa barn blivit betydligt mer negativ än hos tidigare generationer. Forskarna menar att det är en livsstilsförändring som inte kan förklaras med ekonomiska variabler.
Även om Sverige hittills haft ett högre barnafödande än många andra europeiska länder indikerar statistiken att även vi riskerar att få ett demografiskt problem, som också kan få sociala konsekvenser. Frågan förtjänar i vart fall att tas på större allvar än hittills.
