Familj på promenad bland höstlöv.Foto: Fredrik Sandberg / TT
Familj på promenad bland höstlöv.Foto: Fredrik Sandberg / TT Bild: Fredrik Sandberg/TT

Susanna Birgersson: Varför föds allt färre barn?

Barn är det sista man gör när allting annat har fallit på plats. När utbildningen är avslutad, jobbet fast, partnern den rätta och bostaden tillräckligt stor. Det innebär att många aldrig blir föräldrar.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Statistiken går flera hundra år tillbaka och vi kan konstatera att svenska kvinnor aldrig har haft så få barn som nu. Förra året hamnade den summerade fruktsamheten på 1,5 barn per kvinna, för första gången någonsin.

Tonen i SCB:s pressmeddelande i torsdags var närapå ödesmättad. Inte sedan 2003 har det fötts så få bebisar som 2023 – och då är vi ändå 1,6 miljoner fler invånare i dag. Länge trodde vi att den nordiska familjepolitiken garanterade en stabil reproduktionsnivå, nära den gräns på 2,1 barn per kvinna som gör att befolkningen inte krymper. Men det räcker inte längre, det har det faktiskt inte gjort på länge. Alltfler kvinnor – och män – får inga barn alls, många får bara ett, färre får tre eller rentav fyra.

ANNONS

Runtom i Europa ser det likadant ut. Man anar paniken hos politikerna. Det är inte längre bara radikalkonservativa ledare som Viktor Orban och Giorgia Meloni som larmar om den låga nativiteten. Även Macron är orolig och lovar att underlätta för barnfamiljer. I Danmark annonserade statsministern i sitt nyårtal att ofrivilligt barnlösa par ska få dubbelt så många gratis fertilitetsbehandlingar, och mer hjälp om det behövs för att få också ett andra barn.

I Sverige är det märkligt nog nästan ingen politiker som säger något alls – och det trots att den svenska nedgången är iögonfallande drastisk i jämförelse med de flesta andra länders utveckling.

Ingen vet riktigt vad utvecklingen på 2000-talet beror på. De stora skiftena inträffade långt, långt tidigare: den stora välståndsökningen, kvinnors inträde på arbetsmarknaden, tillgång till preventivmedel, föräldraförsäkringen och barnomsorgen. Så alla kan rida sina käpphästar i den här frågan: Bostadsbrist, oro för krig och klimatkatastrofer, uppskjutet vuxenblivande, självförverkligandeideal, sociala medier och psykisk ohälsa, ökande klyftor, sämre spermiekvalitet och så vidare.

Men låt oss i stället börja i motsatt ände och titta på vad som utmärker de kvinnor som får fler barn än snittet. Allra flest barn föder kvinnor från Afrika. Sedan följer kvinnor från länder som Syrien och Irak. Forskningen visar dock att andra och tredje generationens invandrare oftast har anpassat sig till nivån i det land de bor i.

ANNONS

Av kvinnor födda i Sverige är det en grupp som sticker ut: de frikyrkliga. De har betydligt fler barn än svenskkyrkliga, vilka i sin tur har aningen fler barn än de som inte tillhör något samfund alls. Erik Carlsson vid Stockholms universitet lade i somras fram en avhandling i demografi om kopplingen mellan religion och fertilitet. Han ville främst visa att religion, och specifikt islam, inte i sig själv förklarar höga födelsetal, utan att ursprungsland har större betydelse.

Men trots det visade alltså resultaten att det fanns en markant skillnad i barnafödande mellan frikyrkliga och övriga svenska kvinnor. Ingen är väl förvånad, det stämmer med våra föreställningar. Men det är värt att stanna upp vid, när nu läget är så prekärt som det är.

Nativiteten störtdyker. De flesta tycks inse att ett land vars befolkning blir allt mindre och allt äldre, blir allt skörare. Vi kan i längden inte hyra in folk från andra sidan jordklotet för att ta hand om våra gamla, afrikanska gästarbetare kan inte försvara våra gränser. Och ett samhälle som i allt högre utsträckning består av ensamma åldrande människor utan vare sig partner eller barn, är en dystopi.

Det som driver på minskningen är de kvinnor som inte får några barn alls, frivilligt eller ofrivilligt, samt att allt fler får sitt första barn allt senare, så att det inte blir något barn nummer två eller nummer tre på grund av ålder.

ANNONS

Men så finns det alltså en grupp som både vill få fler barn och som får fler barn än övriga, de frikyrkliga. Det som karaktäriserar dem är att de är aktivt kristna, till skillnad från merparten av medlemmarna i Svenska kyrkan, och därför är det i detta sammanhang sannolikt mer meningsfullt att tala om kristna familjer, snarare än specifikt frikyrkliga.

Och vad är det då som gör dessa människor lite mer intresserade av barn? Övertygelsen att varje ny människa är en gåva, skapad och älskad av Gud själv, påverkar förstås. Liksom den grundläggande inställningen, att varje del av livet är en andlig angelägenhet. Självförverkligande i ordets sekulärindividualistiska mening är oförenligt med kristen tro. Mitt liv är inte bara ett uttryck för vad jag vill och önskar; tillvaron levs bäst när jag hörsammar ett kall och intar en given plats.

Hur många barn jag får är inte blott och bart en fråga om egen beräknad (och ofta kortsiktig) lyckomaximering.

Men till det kommer att kristna sammanhang är väldigt familjecentrerade. Mycket av församlingars arbete består av barnverksamhet. Kyrkan är en plats för människor i alla åldrar, barn är inte bara accepterade, de är minst lika välkomna som alla andra, i sin egen rätt.

ANNONS

De bibliska berättelserna som för den större historien framåt, handlar ofta om familjer: Barnlösa kvinnor som får barn mot alla odds, är ett återkommande tema. En jungfru fick till och med en gång ett barn... Bröder som bekämpar varandra – och sedan försonas, söner som gör uppror mot sina fäder, fäder som förlåter; svekfulla hustrur och trofasta hustrur, modiga mödrar och oförståndiga mödrar.

Grundtonen är att familjen är den främsta mellanmänskliga arenan. Det betyder inte att barn är meningen med livet för precis alla enskilda kristna individer. En del har andra uppgifter och livskall, men familjen är central i det kristna narrativet.

I dag är annars barn det absolut sista man gör när allting annat har fallit på plats. När utbildningen är avslutad, jobbet fast, partnern den rätta och bostaden tillräckligt stor, när man rest till när och fjärran, när man festat färdigt, när man liksom redan levt livet – då är det dags att få barn, som pricken över i:et, som kronan på verket.

Om det lyckas drar man sig tillbaka in i sin lilla kärnfamiljsbubbla – och där blir livet med ett eller två småbarn snabbt lite trist och instängt. När föräldraledigheten är slut väntar inskolning på dagis, dåligt samvete, stressiga mornar och ett frustrerande stort antal dagar när man stannar hemma från jobbet för ”vård av sjukt barn”, som det heter. Klart man längtar ut, och bort. För livet är ju allt det andra.

ANNONS

Hur blir familjelivet viktigare och roligare? Det tror jag är en av frågorna vi behöver ställa oss.

Häromdagen såg jag ett avsnitt av SVT-serien ”Husdrömmar”. Ett gäng idealister i Malmö byggde om ett mentalsjukhus från 30-talet till ett enormt kollektiv. Nio barnfamiljer, några äldre ensamstående och ett gäng studenter skulle bo tillsammans fast var för sig, i egna lägenheter men med stora gemensamma utrymmen. Jag fick lite ångest av tanken på allt gemensamt beslutsfattande, men i slutet förstod jag ändå poängen: att göra det roligare att vara på den plats där man bor, att göra det lilla livet lite större, lite viktigare.

Att vara förälder är ofta ett mycket ensamt värv. Klart man inte orkar med en alltför lång småbarnsperiod. Men tänk om man bodde fler tillsammans, så att det inte blev så ensamt. Lördagsfrukost med vänner, samtidigt som barnen tumlar runt i det enorma lekrummet. Att gå ut några vuxna tillsammans och rensa i morotsodlingarna medan barnen leker i träddungen – det är onekligen roligare än att stå ensam på en lekplats och putta på en gunga, dag ut och dag in under hela föräldraledigheten.

Generationsboenden är ett annat sätt att bryta ensamheten. Och varför, tänker jag ibland, bor jag inte på en gård tillsammans med åtminstone några av mina syskon och deras familjer?

ANNONS

Vi kanske behöver få vara föräldrar tillsammans med andra vuxna, antingen det sker indirekt som i den kristna gemenskapen, direkt som i Malmökollektivet eller som förr i tiden, i storfamiljer. Då skulle det kanske inte vara lika otänkbart att få det där tredje barnet som man inte kan låta bli att drömma om.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS