Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Varför vågar så få agera - trots kännedom?

SVT:s nya dokumentär om Ainbusk-sångerska Josefin Nilsson är svår att värja sig emot av flera skäl.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

"Då far han upp mot mig, tar strypgrepp på mig och trycker upp mig mot väggen och håller mig där som en liten vante och jag får inte luft. Och så spottar han mig i ansiktet. Och så säger han att 'om jag trycker här, om jag trycker här och här, då dör du'. Och sen så släpper han mig, jag ramlar ner på golvet, jag tappar luft och han står över mig, jag tittar upp på honom och vet att nu kan vad som helst hända. Han går bort till kökslådorna och tar fram en kniv, och jag blir ju så rädd. Sen går han ut i tamburen, och så ställer han sig där och hugger, och hugger, och hugger i mina ytterkläder. Varenda plagg hugger han i. Och sen öppnar han ett fönster, jag bor sju våningar upp, så börjar han kasta ut saker och jag ligger och tänker 'han kommer ju att kasta ut mig också'.

Orden är Ainbusk-sångerskan Josefin Nilssons, framförda på Länsteatern Gotland år 2015. De är fragment ur en självbiografisk bok som hon aldrig hann färdigställa. Ett år senare skulle hon plötsligt avlida. I en ny SVT-dokumentär, "Josefin Nilsson - älska mig för den jag är", skildras Nilssons karriär, liksom just den misshandel som hon utsattes för av en man som hon hade haft en kärleksrelation till.

Mannen, en uppburen skådespelare, dömdes senare för bland annat misshandel. Men skadorna han åsamkade Nilsson läkte aldrig. Kontrasterna mellan den yngre, levnadsglada sångerskan, med den unika rösten, i början av dokumentären och den trasiga, hårlösa, under stark medicinering i slutet, är svåra att värja sig emot.

Men det finns ytterligare en aspekt som äter sig fast i en efter dokumentären. Regissören Hannes Holm, som Nilsson hade ett förhållande med under några år, berättar hur han kontaktade en rad personer för att informera dem om vad Nilsson hade blivit utsatt för. Ingen reagerade och än i dag arbetar skådespelaren kvar på samma prestigefulla arbetsplats.

Det sorgliga är att människor i branschen, runt Nilsson och den misshandlande mannen, visste vad som försiggick. Trots detta uteblev konsekvenserna. Sannolikt kan ytterst få skylla på att de saknade kunskap, att de var naiva. Om inte annat borde domen fått chefer och andra att agera.

Om de oacceptabla handlingar som kom fram till ytan inom ramen för den konstruktiva delen av ”#Metoo” ska upphöra måste fler våga agera när de får kännedom om dem. Problemet tycks emellertid vara, inom kulturvärlden som inom politiken och säkert i samhället i stort, att alltför få vågar. Vad beror det på? Brist på civilkurage, dåligt ledarskap, rädsla för dålig stämning?