Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Markus Uvell: Varför tas inte public service-debatten på allvar?

Sverige behöver en seriös diskussion om hur tillgången till opartisk och kvalitativ nyhetsförmedling ska säkras.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

När regeringen i allt mer uppskruvat tonläge har beskrivit den svenska demokratin som hotad har debatten om public service använts som exempel för att smutskasta oppositionen.

De exakta anklagelserna har växlat – ibland att oppositionen vill avskaffa det redaktionella oberoendet, ibland att den vill skrota hela idén med public service. De har dock två saker gemensamt: de tar sikte på public service roll i demokratin, och de är helt osanna.

Oavsett hur man ser på public service-medierna väcker diskussionen viktiga frågor om hur vår demokrati fungerar. Den som, liksom jag, ser en roll för svensk public service även i framtiden behöver svara på hur dessa medier ska reformeras så att svenska folket på bredden har förtroende för dem.

Den som ifrågasätter behovet av public service behöver i stället svara på hur Sverige, i motsats till de flesta andra demokratiska länder, ska säkra tillgången till opartisk och kvalitativ nyhetsförmedling till alla medborgare utan public service-medier.

Men inget av detta är regeringen intresserad av att diskutera. I stället reduceras frågan till en ursäkt för att få tala om Ungern och annat som bedöms kunna avleda uppmärksamheten från verkliga samhällsproblem i Sverige.

Det ligger även ett stort ansvar på oppositionen. Moderaterna och Kristdemokraterna har – efter en påtaglig vilsenhet i diskussionen om hur public service ska finansieras och hur mycket det får kosta – landat i en hyggligt konkret idé om smalare utbud och hårdare krav på opartiskhet. Men det vore fel att säga att partierna har presenterat någon plan för hur förändringen ska gå till.

Sverigedemokraterna driver en likartad linje, men gör det ofta för lätt för sig i debatten. Partiföreträdare intar gärna offerrollen, och räknar upp exempel på hur osakliga reportage vinklas till nackdel för just SD. Det finns gott om sådana fall, men hur kan detta konkret förändras? Efter valet kan SD vara en del av regeringsunderlaget så frågan är högst aktuell.

Det är som att ingen riktigt vill ta frågan om public service framtid på allvar, samtidigt som nästan alla är överens om att public service behöver både försvaras och utvecklas.

Ett talande exempel var när den senaste Förtroendebarometern presenterades häromveckan. Utöver fortsatt högt samlat förtroende för SVT och SR framkom där även att högerväljare har dramatiskt mycket lägre förtroende för de båda bolagen än vad vänsterväljare har – och dessutom att både höger- och vänsterväljare menar att bolagen har en vänstertendens i sin rapportering.

Hur togs detta emot? Från höger som ett bevis på den vänstervridning man länge pekat på, från vänster som en bekräftelse på att högerväljare hatar public service. Den debatt vi hade behövt – om hur förtroendet kan återställas och sakligheten ökas – uteblev däremot.

Varför tas inte public service-debatten på allvar? Blir det regeringsskifte efter nästa val kan det bli starten på en genomgripande reformering av public service-medierna. Den frågan förtjänar bättre belysning än pajkastning och offermentalitet.