När jag läste nyheten om Dan Eliassons semesterresa tänkte jag på en kompis till mig. Min vän är student och bor ensam. Alla föreläsningar sker digitalt, seminarierna är inställda. När de striktare coronarestriktionerna kom under hösten blev det kämpigt. Att bara träffa personer i sitt eget hushåll är tufft om man bor ensam, eftersom man då bara umgås med sig själv.
För min vän innebar det total självisolering, förutom Zoom-samtal och en promenad då och då. I regnet och snålblåsten. Men vad gör man. Vill man vara den som tänker att "äh, jag struntar i reglerna, jag tillhör inte någon riskgrupp" och ordnar en middag med vännerna ändå, eller bokar ett tåg och hälsar på familjen i en annan del av landet?
När man läser om smittspridningen, fulla intensivvårdsavdelningar och slutkörd sjukvårdspersonal är det lätt att känna att man inte vill vara den personen. Så man ställer in.
Vi är många som är obeskrivligt trötta på det här, som tänker att det vore en oerhörd lyx att bara få åka någonstans, vartsomhelst, i alla fall utanför länsgränsen. Men som fortsätter gå den dagliga promenaden i bostadsområdet. Som känt dåligt samvete när vi tagit spårvagnen vid ett enstaka tillfälle för att cykeln hade punktering.
För att inte tala om alla äldre och andra personer i riskgrupp, som inte bara har levt med restriktionerna utan också vetskapen om att man har en förhöjd risk att dö om man råkar stå i samma apotekskö som en superspridare.
Därför känns det som ett hån att läsa om att personer i landets absoluta ledning och toppskikt uppenbarligen har en helt annan definition av vad som krävs av den enskilde.
Dan Eliasson, generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), reste till Gran Canaria över julhelgen (Expressen 30/12). Det gjorde också den moderate riksdagsledamoten Hans Wallmark. De stötte till och med på varandra där nere. Finansminister Magdalena Andersson var i Sälen och åkte skidor. Både statsminister Stefan Löfven och justitieminister Morgan Johansson har varit ute i julhandeln och shoppat.
Wallmark har bett om ursäkt för sin semesterresa och medger att han brustit i sitt omdöme. Det är lätt att vara efterklok, som man brukar säga. Men Dan Eliasson, han är inte ens efterklok. I skrivande stund försvarar han flygresan till Las Palmas. Dottern bor där nere och han ville fira jul med sin familj. Han har ”faktiskt undvikit väldigt många resor” i år, sa han till Expressen (2/1).
Är det någon form av skämt? Råkade jag slå på en Lasse Åberg-film i stället för nyheterna?
Vem vill inte fira jul med sin familj, ta en shoppingrunda, flyga ner till Las Palmas och få lite sol eller åka skidor i Sälen? Ungefär alla personer i hela Sverige suktar efter detta, men de flesta gör det inte. Eftersom det är pandemi, eftersom man inte vill se tillbaka och tänka att man var en av dem som valde sin egen bekvämlighet när sjukvårdspersonalen jobbade fjortontimmarspass.
Man kan påstå att vi inte ska lägga oss i politikers och myndighetschefers privatliv. De gjorde ändå inget olagligt. Det viktiga är att de sköter sina uppdrag, vad de gör på fritiden är deras ensak. Saken är bara den att politikerna och myndigheterna har beslutat att vi alla ska ta ansvar. I våra yrkesliv såväl som privat. Svensk strategi har byggt på detta: ansvar och frivillighet. Inte tvång.
De flesta svenskar kan nog vid det här laget rabbla ”håll i och håll ut, håll avstånd, ställ in, stanna hemma, ta ansvar” om man skulle väckas mitt i natten och bli utfrågad om svenska coronarestriktioner. Delar av landets toppskikt verkar inte ens kunna leva efter sina egna uppmaningar i klarvaket tillstånd.
