Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Varför måste man älska "nya utmaningar"?

Samhället blir allt mer prestationsinriktat. Nuförtiden tävlar vi till och med i att slappna av. Det är minst sagt motsägelsefullt.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det vibrerar i byxfickan. Push-notisen varslar om att det är dags att meditera. Du sätter dig till rätta och fäster ett elektroniskt band kring pannan. Bandet läser av hjärnans elektromagnetiska vågor och kommunicerar med appen i telefonen. Du får respons på hur du sköter dig, om du håller ”rätt” fokus eller inte. Du försöker koncentrera dig. Du vill lyckas.

För det är väl vad allt handlar om? Du vill sänka dina stressnivåer och öka din koncentrationsförmåga så att du kan prestera bättre, sitta kvar längre på jobbet. Och för att kunna prestera måste du göra framsteg med din meditation. Med teknikens hjälp kan framstegen bli mätbara och förbättringen ett faktum. Men finns det inte något motsägelsefullt i detta tankesätt?

Intresset för meditation och mindfulness har exploderat på senare år. Ikoniska bolagschefer i Silicon Valley har talat sig varma om förtjänsterna och metoderna har delvis anammats inom svensk sjukvård för ångesthantering.

I stort har dessa tekniker kommit att lanseras som ett botemedel mot den moderna människans höga stressnivå och avsaknad av ”närvaro” och ”fokus”. Fördelarna är i viss mån odiskutabla – i kliniska studier har mindfulness visat sig ha ångestlindrande effekter.

Men det finns skäl att vara skeptisk mot den kommersialiserade och prestationsinriktade varianten. För vad är egentligen roten till samtidsmänniskans splittrade sinne med ökad stress och nedsatt koncentrationsförmåga?

Kliniska studier har påvisat ett samband mellan tilltagande skärmtid och nedsatt koncentration, sömnproblem och till och med depressivitet. Sociala medier som Facebook och Instagram är designade för att kapa hjärnans belöningssystem och skapa ett beroende.

Detta beroende gör sig inte bara påmint när man väl sitter med telefonen i handen och scrollar flödet. Beroendet gör också att man måste kämpa emot impulsen att plocka upp mobilen ur fickan, vilket både gör oss mindre närvarande i vår omgivning och sänker vår mentala kapacitet.

Vid sidan av de konkret skärmrelaterade problemen finns en problematik som har med samhällsförändringar att göra. Sociala medier dikterar ständigt förändrade villkor för hur vi odlar sociala relationer och marknadsför oss själva. Yrkeslivet domineras å sin sida av en allt högre omsättning av kapital och personal.

Den som vill hänga med i svängarna måste vara förberedd på att hela tiden förändra sig själv. Självförverkligandet har blivit kulturens främsta motto och yrkeslivet ett medel för detta mål. Det finaste som finns är att övervinna sig själv och att utvecklas mot nya horisonter. Hur många jobbansökningar inleds inte med orden "jag älskar att ta mig an nya utmaningar"?

Det värsta som finns är att växa fast i sin tillvaro. Psykologiprofessorn Svend Brinkmann kallar fenomenet för ”den accelererande kulturen”, och pläderar i sin bok ”Stå fast” för att botemedlet är att våga vägra utvecklingstvång.

Det är både vackert och meningsfullt att utvecklas, men draget till sin spets leder det till en hets som förhindrar att man kan acceptera sig själv sådan som man är. Samtidigt förbises värdet av att förankra sin identitet i något beständigt, något som inte nödvändigtvis måste utvecklas bort. Att detta skapar rastlöshet och stress är inte konstigt.

I sammanhanget blir hetsen kring meditation och mindfulness djupt ironisk. Är ytterligare en app med push-notiser lösningen på en kaotisk tillvaro där vi tvångsmässigt jagar dopamin-kickar i en djungel av appar och medier? Är lösningen på utvecklingshetsen ännu mer självförbättring och prestationsinriktad aktivitet?

I stället för att förlita oss på tekniska hjälpmedel och kommersiella produkter borde vi kanske återgå till aktiviteter som inte är prestationsinriktade över huvud taget. Lägg undan telefonen, läs en roman eller koka en kopp te. Måla ett staket eller gör något annat handfast. Ge utrymme åt det som är njutbart i sin egen rätt, sådant som inte nödvändigtvis syftar till förbättring.

Till synes meningslösa aktiviteter kan vara nog så meditativa, och förankra oss i nuet på ett bättre sätt än vad någon app någonsin kan göra.