Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Varför lyckas de gröna i Tyskland men inte i Sverige?

Det tyska Miljöpartiet är fyra till fem gånger så stort som det svenska i opinionen. Men möjligheterna för MP att kopiera framgångsreceptet är begränsade, för det är snarare Tyskland än Sverige som avviker här.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I EU valet 2019 gick en grön våg över Europa. Klart bäst gick det för de gröna i Tyskland som fick hela 20,5 procent av rösterna. Ungefär dubbelt så mycket som Miljöpartiet i Sverige. Inför det tyska parlamentsvalet i höst ser die Grünen ut att kunna återupprepa succén – partiet ligger runt eller strax under 20 procent i mätningarna. Det är en slående kontrast mot det svenska Miljöpartiet som knappt håller sig över riksdagsspärrens fyra procent.

Hur ska man förstå skillnaden? De svenska och tyska miljöpartierna är besläktade. Grundandet av die Grünen 1980 var en viktig inspirationskälla till MP:s tillblivelse året därpå. Partierna har också gjort samma resa från brokig, civilisationskritis,k anti-etablissemangsrörelse till vad som kan betecknas som politikens huvudfåra.

Det finns heller inga tydliga policyskillnader mellan de bägge partierna. Bägge är förstås engagerade för klimatomställningen, bägge står också för en generös flyktingpolitik och har jämställdhet mellan könen högt på sin agenda. Båda riktar sig till en yngre, urban och miljömedveten medelklass som tar cykeln till jobbet.

Förklaringen till skillnaden i framgång måste i stället sökas i den politiska kontext de bägge partierna verkar i. En viktig sådan är partilandskapet. Die Grünen har inte suttit i regeringsställning på 15 år. Samtidigt har de två stora partierna i Tyskland, socialdemokratiska SPD och kristdemokratiska CDU regerat i storkoalition sedan 2013. De gröna har kunnat inta positionen som största oppositionsparti. Det beror delvis på att de saknar tydlig konkurrens från andra progressiva eller vänsterliberala partier. De tyska liberalerna, FDP, står till höger och är ett utpräglat näringslivsinriktat parti. Det tyska Vänsterpartiet har en mer traditionell vänsterprägel än sitt systerparti i Sverige. Någon motsvarighet till Centern finns inte. Die Grünen har inte heller tagit någon skada i sin oppositionsroll av att man medverkar i 11 av 16 delstatsregeringar.

För det svenska Miljöpartiet har det sett annorlunda ut. Partiet började tydligt dala i mätningarna direkt efter att man satte sig i Stefan Löfvens regering efter valet 2014. Sedan har det bara gått utför. MP-väljarna verkar inte riktigt kunna fördra regeringsmakten trots att MP fått igenom mycket av sin politik relativt sin storlek.

Men regerandet är nog ändå inte hela förklaringen. Trots att det skrivits massor om klimatet i svensk press på senare år vill frågan inte riktigt lyfta här hemma. Greta Thunberg har blivit en världsstjärna. Men hennes genomslag har varit betydligt större i Tyskland än i Sverige. Hennes ungdomsrörelse ”Fridays for Future” har helt andra dimensioner i vårt södra grannland.

Faktum är att det är Tyskland snarare än Sverige som sticker ut. Landet har en lång tradition av miljömedvetenhet och systemkritik. Thunbergs uppmaning att ”lyssna på forskarna” slår troligen också an bättre i ett land där förnuft och ingenjörskonst hålls högt i offentligheten och skolan präglas av disciplin.

Tysk politisk debatt är också relativt förutsägbar, tråkig och strömlinjeformad. De gröna ses därför fortfarande som ett ”piggt” alternativ till den etablerade ordningen. ”Det stora kulturkriget” har heller inte ännu slagit in från den anglosaxiska världen med samma kraft som i andra länder. Det traditionellt konservativa Tyskland har på det viset visat sig vara en bättre jordmån för miljörörelsen. Frågan är snarast om det kommer förbli så.