I Stockholmsförorten Rinkeby har en polisstation byggts klart. Snart flyttar de första poliserna in. Syftet med stationen är att området, som räknas som ett utsatt område, ska få bättre polisnärvaro.
Etableringen har blivit omtalad för att poliser som lämnar arbetsplatsen kan få poliseskort hem. Det kan handla om poliser som deltagit i insatser senare på dagen ska lämna stadsdelen. Varför just i Rinkeby? Polisen där jobbar mycket med kriminella gäng.
"Om man gör ett ingripande, avslutar arbetsdagen och sedan går till tunnelbanan en kvart senare så kanske det inte är optimalt" förklarade lokalpolisområdeschefen. Tidigare har angrepp mot både tjänstebilar och privata bilar ägt rum, varför polisen nu vill ta "höjd för avvikelser".
Men Veronica Stiernborg, lokalpolitiker för Vänsterpartiet i Rinkeby är skeptisk till att vissa av poliserna skulle behöva eskort till och från jobbet. Det ger nämligen "en stigmatiserande bild" av hela Rinkeby förklarar hon i en intervju med Sveriges radio (7/8). Åtgärden svarar inte mot ett verkligt problem, hävdar hon vidare, utan är ett sätt för polisen att stigmatisera stadsdelen.
På SR:s fråga om det inte kan finnas situationer då polisanställda behöver eskort svarar Stiernborg att "det har blåsts upp som en Rinkebyfråga" och inte ett problem som polisen generellt råkar ut för (det är, lyckligtvis, ett rätt ovanligt problem). Det är fler brott "på Norrmalm och Södermalm" än i Järva, hävdar hon, men: "Där får inte polisen någon poliseskort hem".
Stiernborg ser det inte som en arbetsmiljöåtgärd utan en markering från polisens sida om vad "man tycker om sådana här områden". Om polisen vill jobba mer förebyggande, hävdar Stiernberg, så kan de, i stället för att eskortera poliser till och från jobbet som är utsatta för säkerhetshot, "jobba mer antirasistiskt inom poliskåren."
Varför är en vänsterpartistisk lokalpolitikers åsikter i Rinkeby intressanta? Mest för att de så tydligt exemplifierar den i Sverige alltför vanliga politiska metoden varigenom man trollar med verkligheten. En sorts politikens magiska realism: Om man kan definiera bort ett problem så finns det inte längre.
Behöver poliser eskort hem på grund av säkerhetshot besvaras det med goddag yxskaft-motfrågan om varför poliser i hela landet inte får eskort hem.
Att ett problem med organiserade gäng skulle vara värre i vissa områden, exempelvis Rinkeby, och därför kräva den här sortens extraordinära åtgärder kan inte vara möjligt. Polisen överdriver, hävdar Stiernborg. Åtgärden blir i stället ett tecken på något helt annat: polisens avsiktliga stigmatisering av området.
Vetenskapsteorins enkla maxim är att den mest sannolika förklaringen ofta är den mest rimliga. I detta fall att även poliser råkar ut för hot, håller inte för den magiska realismens förespråkare. Det måste i stället vara polisens finurliga sätt att stigmatisera en stadsdel som vi bevittnar.
Att svenska stadsdelar drabbas så hårt av organiserad brottslighet att blåljuspersonal råkar ut för hot och våld var, tills för några år sedan, en ovanlig situation. Om man inte vill möta problemet direkt så får man bortförklara det. Men ju allvarligare situationen är, ju konstigare blir bortförklaringarna. Författaren Hunter S. Thompson beskrev sådana här situationer med orden: "When the going gets weird, the weird turn pro".
Händelserna som det svenska samhällets konfronteras med framstår ibland som lite overkliga. Hur kan någon kasta sten på poliser, hindra ambulanser eller hota brandkåren?
Situationen är absurd. Därför fungerar de absurda bortförklaringarna. Är gäng våldsamma? Då måste det innebära att polisen har problem med rasistiska attityder.
En gång i tiden var Vänsterpartiet ett parti som kanske mer än något annat grundade sig i de materiella omständigheternas verklighet. Nu får man leta länge innan man hittar ett parti som är mer upptaget av föreställningar och bildsättning. Varför förändra verkligheten när man kan ändra bilden av densamma?
