Centerpartiet håller på att ta fram en efterträdare till Annie Lööf. De tre kandidater som har pekats ut av partiets valberedning är just nu på turné för att presentera sig för medlemmarna. Men det är något som skaver med hela processen.
För varför har det varit så bråttom att begränsa processen till tre tänkbara kandidater? Annie Lööf meddelade sin avgång veckan efter valet. Nomineringstiden pågick därefter bara en månad. Det var dessutom under den hektiska period när de aktiva politikerna hade fullt upp med att hantera valresultat och förhandla lokala styren. Varför var det viktigt att besluta om namn så snabbt? Hade det inte varit bättre att ha en lite längre process där de som eventuellt ville kandidera hade haft tid att tänka igenom sin eventuella kandidatur, och medlemmarna tid att mötas och diskutera?
Nästa frågetecken rör själva nomineringsprocessen. För utanför valberedningen är det inte känt vilka kandidater som blev nominerade eller hur många nomineringar som de olika namnen fick. Internt har man framhållit att de kandidater som valberedningen beslutade sig för hade fått flera distrikt bakom sig. Men frågan är vad det betyder om distrikten inte kallade till medlemsmöte och inte heller inväntade kretsarnas nomineringar. Då var det egentligen ett litet antal personer i de olika distriktsstyrelserna som tyckte till – personer som ofta står partiledningen närmare än medlemmarna ute i kretsarna.
När man sedan kommer till vilka kandidater som valberedningen valde ut är det iögonfallande att ingen av de politiker som vågade kritisera Annie Lööfs vägval finns med. Tvärt om tillhör alla tre – om än med lite olika sakpolitiska inriktningar – den betrodda skaran kring Lööf. Här finns inga kända utmanare, som Helena Lindahl från Västerbotten. Hittills präglar det också turnén som verkar handla mer om att visa konsensus än att visa på någon vilja till förnyelse.
Centerpartiet hade faktiskt haft behov av en mer djuplodande debatt och en mer transparent process kring valet av ny partiledare. Annie Lööf har lett partiet i elva år. Den senaste mandatperioden har partiet gjort flera tvära kast och positionerat om sig i det politiska landskapet. I valet gjorde man stora tapp i nästan hela landet. Flera politiker har också gått fram och kritiserat partiledningen. Det borde ha funnits en del att diskutera. En bredare nomineringsprocess där också de som tyckt annorlunda än den gamla partiledningen fått plats skulle ha rensat luften.
I ärlighetens namn är det inte säkert att det skulle ha inneburit någon skillnad för vem som blir partiledare i februari. Men det hade gjort att man sluppit all besvikelse och alla frågetecken kring hur processen gått till. Den som till slut blir vald hade haft större demokratisk legitimitet i ryggen.
Scenariot att ett tidigare ledarskap försöker behålla kontrollen över vem som ska komma efter är förstås inte unik för Centerpartiet. Den är en del i den förändring partierna genomgår från att ha varit folkrörelser till att bli mer elitistiska. Men det är intressant att se att det sker till och med i Centerpartiet. Många har nog en bild av C som ett underifrån-parti där gräsrötterna styr. Partiledarvalet visar att så inte längre är fallet.
