Naomi Abramowicz
Naomi Abramowicz Bild: Anna Tärnhuvud

Naomi Abramowicz: Vår tids avgudadyrkan av elitidrottare är osund

Det är bättre för hälsan att vara en medelmåttig motionär än en högpresterande idrottare som siktar på världsrekord.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Elitidrottare har närmast blivit vår tids gudar. Förutom att de innehar en av dagens främsta statusmarkörer – en vältränad kropp – så förkroppsligar de det individualistiska idealet om att människor kan nå hur långt som helst så länge man är villig att arbeta tillräckligt hårt. De hyrs in för såväl företagskickoffer som inspirationsföreläsningar inom offentlig sektor för att prata om sådant som mentalitet, motivation och målsättningar.

Men är de verkligen så inspirerande? Visst, många av dem har lyckats med oerhörda bragder inom sina respektive grenar. Och de visar vad människokroppen kan åstadkomma om man är villig att pressa sig till bristningsgränsen. Samtidigt har det blivit tydligt att elitidrott inte har något med hälsa eller välmående att göra. Den enskilde behöver ofta betala ett oerhört högt pris för att ständigt ligga på topp, både fysiskt och psykiskt.

ANNONS

De senaste åren har allt fler elitidrottare pratat öppet om sina svårigheter med psykisk hälsa.

Det finns gott om forskning som visar att det är vanligt med psykiska besvär bland elitidrottare. En kanadensisk studie, gjord på kanadensiska elitidrottare som tränade inför OS i Tokyo 2020, visade att så många som 41 procent av deltagarna uppfyllde kriterierna för ångest, depression och/eller ätstörningar.

Förutom att elitidrott inte är någon sinekur för psyket tar den hårt på kroppen. Det kunde alla se som bevittnade den svenska längdskidåkaren Frida Karlssons kollaps i Tour de ski-tävlingen i januari. Karlsson var så illa däran på grund av syrebrist i hjärnan att hon behövde bäras bort på bår. Medaljer i all ära. Men är det ett ideal att eftersträva eller något att förhärliga?

I en essä i Svenska Dagbladet reflekterar författaren Erika Vallin kring sina egna upplevelser från när hon själv åkte längdskidor på hög nivå och gick på skidgymnasiet i Sollefteå (18/2).

Vallin berättar om en tonårstid där precis alla aspekter av livet präglas av elitsatsningen. Bland annat får hon avstå från såväl fester som bio för att inte riskera att bli smittad av förkylningsvirus. Allt handlar om träningen. Till slut skriker kroppen på henne att sluta. När tävlingssäsongen börjar kan hon knappt andas, trots ökad syreupptagningsförmåga. Muskelcellerna i kroppen var utbrända.

ANNONS

Vallin ger en inblick i vad unga idrottare behöver ge upp för att ha en chans att kunna konkurrera med eliten. Det är något som sällan lyfts fram i berättelsen om idrottshjälten. Den handlar sällan om alla uppoffringar, och alla upplevelser som de går miste om för att nå dit. Fikan de behövde avstå ifrån för att inte gå upp i vikt inför den viktiga tävlingen. Festen med kompisarna som de tvingades tacka nej till för att de behövde gå upp tidigt på söndagsmorgonen för att träna.

Att träna styrka och kondition ett par gånger i veckan, som en glad amatör, är något av det bästa man kan göra för sin fysiska och psykiska hälsa. Men det finns inget hälsosamt med elitidrott. Att vara beredd att offra allt för karriären, inklusive sin egen hälsa, är inte sunt.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS