Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Maciej Jazwiecki
Bild: Maciej Jazwiecki

Marian Turski: Var inte likgiltiga

I dag publicerar vi journalisten Marian Turskis tal den 27 januari 2020 vid högtidlighållandet av 75-årsdagen av Auschwitzlägrets befrielse.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Jag är en av de få som befann sig här i Auschwitz-Birkenau nästan ända fram till befrielsen och fortfarande är vid liv. Den 18 januari inleddes min så kallade evakuering från Auschwitzlägret, vilken efter sex och en halv dagar skulle visa sig vara en dödsmarsch för mera än hälften av mina medfångar. Vi var 600 som marscherade tillsammans.

Sannolikt kommer jag inte att finnas kvar vid tiden för nästa årsdag. Sådan är människans lag. Ha därför överseende med att mitt tal kommer att vara känsloladdat. Detta vill jag säga framför allt till min dotter, till min dotterdotter som är här med oss, till min dotterson, till deras jämnåriga, till den nya generationen, inte minst till de allra yngsta, yngre till och med än mina barnbarn.

Vid andra världskrigets utbrott var jag en tonåring. Min far hade varit soldat i första världskriget och blivit svårt skottskadad i lungorna. Hans ständigt återkommande hälsobesvär var ett drama för vår familj. Min mor härstammade från de polska, litauiska och belarusiska gränstrakterna där arméerna brukade välla fram och tillbaka medan de plundrade, rövade, våldtog och brände byarna för att inte lämna något kvar för dem som skulle komma efter.

Man kan alltså säga att jag från min far och mor hade fått förstahandsinformation om vad krig var för något. Men trots allt, trots att bara 20–25 år hade förflutit, tycktes allt detta vara lika avlägset som de polska 1800-talsresningarna eller den franska revolutionen.

När jag idag träffar ungdomar, är jag därför medveten om att människor 75–80 år senare är något trötta på detta ämne, på talet om kriget, Förintelsen, Shoah, folkmordet. Jag förstår dem. Därför lovar jag er, unga vänner, att jag inte kommer att berätta för er om mina lidanden, om mina svåra erfarenheter, mina två dödsmarscher, om hur jag mötte krigsslutet vid livets utkanter, vid utmattningen yttersta rand, med en kroppsvikt på 32 kilo.

Jag skall inte tala om det värsta – om det tragiska i att ta avsked från de närmaste, när man efter selektionen anar vad som väntar dem. Nej, inte om detta. Jag skulle vilja samtala med er, min dotters och mina barnbarns jämnåriga, om er själva.

Jag ser bland de närvarande Österrikes förbundspresident Alexander Van der Bellen. Minns ni, herr president, vårt samtal om dessa tider när ni var värd för mig och Internationella Auschwitzkommitténs ledning? Ni använde formuleringen „Auschwitz ist nicht vom Himmel gefallen”. Nej, förstås, Auschwitz kom inte som en blixt från klar himmel. Bakom detta till synes banala konstaterande döljer sig en djup insikt som är mycket viktig att ta till sig.

Låt oss förflytta oss i tanken till 1930-talets Berlin. Vi befinner oss nästan mitt i stadens centrum.Bostadsområdet heter Bayerisches Viertel – tre hållplatser från Kurfürstendamm och Berlins zoo, precis där tunnelbanestationen och Bayerischer Park ligger idag. Detta är de intellektuellas stadsdel, här brukade den tysk-judiska intelligentian bo: Albert Einstein, Nobelpristagaren Nelly Sachs, industrimannen och politikern, utrikesministern Walther Rathenau.

En vacker dag i början av 1930-talet dyker en skylt upp vid parkbänkarna: ”Förbjudet för judar att sitta här”. Om detta kan man säga att det är otrevligt, ojust, det är inte OK, men när allt kommer omkring så finns det gott om bänkar, man kan sätta sig någon annanstans, det är ingen katastrof.

Sedan ser man en upplysning utanför simhallen: ”Tillträde förbjudet för judar”. Man kan tycka att det inte är trevligt men det finns så många ställen i Berlin där man kan bada, så många sjöar, kanaler, nästan som i Venedig – alltså kan man gå annanstans.

Samtidigt dyker ett nytt påbud upp: judar får inte vara medlemmar i tyska sångföreningar. Än sen då?

Om de vill sjunga och musicera, behöver de bara starta egna föreningar, sedan får de sjunga för sig själva. Nu kommer nästa bestämmelse: judiska, icke-ariska barn får inte leka med tyska, ariska barn. Nåväl, de får leka för sig själva. Och sedan: ”Vi säljer bröd och livsmedel till judar endast efter klockan 17”. Nu börjar det bli besvärligt, vid den tiden finns mindre att välja på, men när allt kommer omkring går det även bra att handla efter klockan 17.

Ge akt nu! – vi börjar vänja oss vid tanken att man kan utesluta någon, stigmatisera, förfrämliga. Och så, sakta, stegvis, dag för dag börjar alla – offer och bödlar, vittnen och åskådare, de som vi kallar bystanders – vänja sig vid tanken, vid idén att denna minoritet som har frambragt Einstein, Sachs, Heinrich Heine, Mendelssohns, rader av Nobelpristagare – att den är annorlunda, den kan bli utstött ur samhällsgemenskapen, att dessa människor är främmande, att de sprider baciller, epidemier.

Detta är förfärligt, detta är farligt, detta är redan början till vad som snart skulle komma. Å ena sidan för dåvarande styret slug politik genom att till exempel tillmötesgå arbetarnas krav.

Första maj har aldrig firats i Tyskland – men varför inte, var så goda, alla får ledigt. Regimen erbjuder Kraft durch Freude med semesterresor för arbetare. Den lyckas övervinna arbetslösheten, spelar på den nationella värdigheten: ”Tyskar, res er ur Versaillesfredens skam, återerövra er stolthet.” Å andra sidan märker de styrande att människor sakta börjar gripas av avtrubbning, likgiltighet, de slutar reagera på ondskan. I sådant läge kan regimen tillåta sig att accelerera den ondskefulla processen.

Därefter fortskrider allt i våldsamt tempo. Således förbud att anställa judar. Förbud att emigrera.Sedan börjar transporterna gå i rask takt till getton i Riga, i Kaunas, till ”mitt” getto i Łódź, då kallat Litzmannstadt.

Därifrån kommer de flesta att skickas till förintelselägret Kulmhof för att mördas i lastbilar med hjälp av avgaser, medan resten hamnar i Auschwitz där de dödas med Zyklon B-gasen i moderna gaskammare. Här besannas förbundspresidentens ord: Auschwitz kom inte som en blixt från klar himmel. Auschwitz tultade, trippade fram med små steg, kom närmare och närmare, tills det som hände här blev verklighet.

Ni som är unga kanske inte känner igen namnet Primo Levi. Han var en av de mest omtalade Auschwitzfångarna. Så här formulerade han sig en gång: ”Detta har hänt, alltså kan det hända igen. Alltså kan det hända var som helst.”

Jag skall dela med mig av ett personligt minne. År 1965 var jag i USA på ett stipendium, det var då som kampen om mänskliga och medborgerliga rättigheter, om den afroamerikanska befolkningens rätt kulminerade. Jag hade äran att marschera med Martin Luther King från Selma till Montgomery.

När andra fick höra att jag hade varit i Auschwitz, frågade de mig: ”Vad tror du, det var väl bara i Tyskland som något sådant kunde hända? Skulle det kunna hända någon annanstans?” Och jagsvarade: ”Så kan det bli hos er – om man bryter mot mänskliga rättigheter, om man inte värnar om minoriteternas rätt, om man avvecklar den, om man manipulerar lagen som man gjorde i Selma – då kan det bli så.”

Vad finns det att göra? Den enda utvägen är genom er själva, svarade jag dem. Om ni förmår att skydda konstitutionen, att försvara era lagar, er demokratiska ordning som går ut på att värna minoriteternas rättigheter – då kan ni övervinna detta.

Här i Europa har de flesta sitt ursprung i den judisk-kristna traditionen. Såväl de troende som de icke troende godtar de tio budorden som sin civilisatoriska grundsats. Min närmaste vän Roman Kent, Internationella Auschwitzkommitténs ordförande, har formulerat det elfte budordet som härrör från erfarenheten av Shoah, Förintelsen, föraktets fruktansvärda tidevarv. Det lyder: du skall icke vara likgiltig.

Just detta skulle jag vilja framföra till min dotter, mina barnbarn, deras jämnåriga var de än bor: i Polen, i Israel, Amerika, Västeuropa, Östeuropa. Detta är mycket viktigt: var inte likgiltiga när ni ser historieförfalskning. Var inte likgiltiga när ni ser att historien anpassas till dagspolitikens behov.

Var inte likgiltiga när en minoritet diskrimineras, eftersom majoritetsstyret är demokratins kärna, men samtidigt vilar demokratin på skyddet av minoriteternas rättigheter. Var inte likgiltiga närhelst de styrande gör våld på de allmänt accepterade samhällskontrakten. Förbli trogna budordet – det elfte budordet: var inte likgiltig.

Annars kommer du inte att veta ordet av innan ett eller annat slags Auschwitz plötsligt drabbar dina ättlingar som en blixt från klar himmel.

Marian Turski, född 1926 som Mosze Turbowicz, polsk historiker och journalist. Under andra världskriget tvångsförflyttad till gettot i Łódź, sedermera fånge i Auschwitz och Buchenwald och deltagare i lägerfångarnas dödsmarscher. Aktiv i ett flertal organisationer, bland annat som vice ordförande i Samfundet Judiska Historiska Institutet i Polen, medlem i Internationella Auschwitzkommittén och ordförande i Rådet för Museet för de polska judarnas historia i Warszawa.

Översatt från polska av Jurek Hirschberg