Vänsterpartiets kongress i Jönköping, som inleds idag, har föregåtts av interna motsättningar. Det direkta skälet är att partiet ska anta ett nytt partiprogram där ledningen velat rensa ut mycket av det som är kärna och identitet för många V-medlemmar – drömmen om det socialistiska samhället. Eller som det brukar heta: Att en annan värld är möjlig.
Partiledningen har nämligen insett V måste bli ett mer pragmatiskt parti för att kunna sitta i regering med Socialdemokraterna och eventuellt också Centerpartiet. Partiledningen behöver därför ett till intet förpliktande partiprogram som man kan förhandla bort.
På flera sätt liknar konflikten den som försiggick i Liberalerna när partiet under stor vånda anpassade sig till det nya politiska landskapet. För V och C står på många sätt minst lika långt ifrån varandra som L och SD. Och både Liberalerna och Vänsterpartiet har en partikultur där principer och teorier står högt i kurs, där det är viktigare att ha rätt än att få rätt.
Det är också två partier som domineras av akademisk medelklass. I Liberalerna har den varit helt dominerande medan Vänsterpartiet, utöver akademiker, även haft ett stöd inom den mer radikala arbetarklassen – inte minst i Norrbotten.
Vänsterpartiets stöd i arbetarklassen har dock varit på nedgående länge. Idag återfinns de starkaste V-fästena i stadsdelar som Majorna i Göteborg, Bagarmossen i Stockholm och runt Möllevångstorget i Malmö. Trots att Nooshi Dadgostar målmedvetet försökt lyfta de materiella, ekonomiska frågorna och ta partiet bort från identitetspolitiken envisas partiet med att främst dra till sig studenter och ”borgerliga bohemer” – och det i allt större utsträckning dessutom. Det senaste valet var inget undantag. Partiet tappade betydligt mer i bruksorter, i Norrland och på landsbygden än i storstäderna, räknat i procent.
Små idédrivna partier har generellt haft det tufft de senaste decennierna, åtminstone om de velat hålla fast vid sina idéer. Det som belönats av väljarna har varit uppmärksammade utspel, identitetsbygge och karismatiska partiledare. Det är ingen slump att Gudrun Schyman fortfarande innehar rekordet i partiets väljarstöd med 12 procent i valet 1998. Den enda gången under efterkrigstiden som V lyckades få ett tvåsiffrigt väljarresultat. För många trogna vänsterpartister var dock Schyman allt för mycket av en opportunist och ideologisk avvikare, hon lämnade också partiet kort efter att hon avgått som partiledare 2003.
Lika bekymmersfritt som Socialdemokraterna kan hantera ideologisk urvattning, lika bekymmersamt är det för Vänsterpartiet. Det ligger trots allt i partiets ideologi och själ att vara emot populism, anpassning och ytlighet. Kort sagt allt det som utmärker den samtida politiska marknaden.
