Nästa år löper omkring 1200 tillfälliga hyreskontrakt ut för nyanlända som bor i Göteborg. Hyresgästerna får ge sig ut på en tuff bostadsmarknad. De har ingen kötid att tala om. Flera uttrycker att de saknar möjligheter att skaffa en bostad (GP 19/9).
Vad kommer hända med dessa människor? Kommunen kommer behöva lösa något. Kosta vad det kosta vill. Det går inte att skicka ut folk till gatan. Dessa situationer kommer vi få höra mycket om framöver. Inte bara från Göteborg. Den kortsiktiga migrationspolitiken har ett mer långsiktigt pris.
Denna insikt börjar sätta sig inom arbetarrörelsen. Statsrådet Ardalan Shekarabi skriver på Facebook att: "Ska vi klara av integrationen kan vi inte ha en stor invandring under överskådlig tid. Vi behöver föra en hållbar migrationspolitik och hålla mottagandet av nyanlända på låga nivåer."
Den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden har tillsatt en utredning om hur en framtida asyl- och migrationspolitik kan utformas. Den ska ledas av Norrköpings kommunalråd tillika den meriterade rikspolitikern Lars Stjernqvist.
Det är värt att påminnas om att Sverige i nuläget inte har någon genomtänkt migrationspolitik. Vi har en lappad och lagad version av gårdagens politik som har inneburit att vi egentligen aldrig kunnat justera den mängd människor som kommer till Sverige.
Lars Stjernqvist talar om pragmatism och en "anpassning till verkligheten". Lite vagt och, kan tyckas, rätt självklart. Ett viktigt påpekande från Stjernqvist är att en politik som pendlar alltför hårt mellan total öppenhet och extrem åtstramning inte är trovärdig.
Sverige kan med fördel inspireras av Kanada. Landets integrationspolitik har debatterats intensivt i Sverige, men dess migrationspolitik förbisetts nästan helt. Kanada sätter varje år politiskt överenskomna kvoter. Dessa kan justeras upp eller ned, beroende på det internationella läget och den aktuella kapaciteten att ta emot nyanlända.
Landet har också, för att mottagandet ska fungera väl, krav på att de nyanlända består av hela familjer. Singelmän undanbedes. Likaså sker en noggrann undersökning av migranters potentiella kopplingar till religiös och politisk extremism. De som tas emot är de som väljs ut av FN-organet UNHCR.
Detta är alltså raka motsatsen till svensk politik vars utgångspunkt i praktiken har varit att de med ork, pengar och kontakter är de som får komma till Sverige. Incitamentet som skapats har varit detta: Enda chansen att få komma till Sverige är att företa en farlig resa.
Motståndarna till en mer ordnad och kvotbaserad politik, i likhet med den som Kanada och många andra länder har, hävdar ofta att internationella konventioner helt förhindrar oss från att på nationell nivå upprätta maxtak för migrationen. Men en nästintill total majoritet av världens länder sätter sin egen migrationspolitik. Sverige behöver inte sticka ut i detta avseende.
Svensk politik har länge präglats av den lite märkliga inställningen att staten inte ska sätta nivåer för migrationen. Det rimliga är att jämka nivåerna med offentlighetens ekonomi, läget på arbetsmarknaden och bostadsmöjligheterna. Mätta mun efter matsäck som det brukar heta.
Det kan tyckas att denna rätt enkla slutsats, som ju präglar merparten av politiken, även borde gällt migrationspolitiken. Varför så inte varit fallet kan diskuteras länge. Men det viktiga just nu är faktiskt inte vem som haft fel och varför utan vilken politik som ska gälla imorgon.
