När forskarna frågar allmänheten om de står bakom den svenska yttrandefriheten får de ett rungande ja tillbaka. 97,5 procent tycker att det är viktigt att fritt få uttrycka sina åsikter. Stödet för demonstrations- och mötesfriheten är nästan lika starkt. Nio av tio säger sig stå upp för den. Statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson har dock inte låtit sig nöjas med dessa läpparnas bekännelser. För hur står det till med stödet för demokratins grundpelare när människor tvingas välja mellan dem och något annat de tycker är viktigt?
I en studie som presenterades på SOM-institutet i Göteborg i veckan har forskarna låtit allmänheten svara på frågan om de är beredda att ”tillfälligt begränsa demokratin” för att lösa specifika samhällsproblem. Det visar sig då att en majoritet var beredd att begränsa demokratin tillfälligt för att lösa något av följande: Pandemin, miljökrisen, den grova brottsligheten, en finanskris eller integrationsproblemen. Endast frågan könsdiskriminering lyckades inte få med sig en majoritet på att inskränka demokratin.
Man ska kanske inte dra allt för stora växlar på resultatet. Människor kan mena olika saker med att ”begränsa demokratin”. Men angreppssättet att ställa olika ”goda saker” emot varandra borde användas oftare. För det är lätt att ställa sig bakom olika abstrakta ideal så länge det inte kostar något – och här har forskarna ändå bara ställt demokratin mot politiska sakfrågor – inte mot privata uppoffringar.
Etik handlar om val, inte att tycka ”rätt”. Det är också så vi kan förstå demokratiers nedgång eller avskaffande av sig själv. Det sker i regel inte genom att onda aktörer kommer in och tar makten, utan till applåder från publiken och för den goda sakens skull. Vad människor säger sig stå för är helt enkelt väldigt lite värt så länge det inte kostar dem något att ha de attityderna.
En slutsats man kan dra är att demokratin måste vara bra på att lösa konkreta samhällshot för att behålla sitt stöd. Om de demokratiska procedurerna anses stå i vägen för att komma till rätta med stora problem kommer procedurerna förr eller senare få ge vika.
Man kan förstås önska sig mer principfasta medborgare som också förstår principernas funktion. Konsekvenserna av att tumma på procedurer som demokrati, yttrandefrihet eller rättssäkerhet blir på sikt ofta värre än man tror inledningsvis – och det är långt ifrån säkert att inskränkningar i demokratin verkligen är effektiva mot alla samhällshot. Men svaret är inte alltid givet. Argumenten för olika undantag kan också vara starka.
Det bästa sättet att skydda demokratin är därför att det sitter i ryggmärgen att inte tumma på dess grundläggande principer allt för lättvindigt. Demokratins procedurer – de principer som upprätthåller den fria opinionsbildningen och allmänna val – bör skyddas i grundlag. Men det är också viktigt att inte stoppa in en massa sakfrågor i grundlagen – för på det sättet devalverar man demokratins skydd bakvägen, samtidigt som man inskränker den demokrati man säger sig värna.
I grunden bygger en fungerande demokrati på en mogen inställning: att kunna avstå från att driva sin vilja igenom till varje pris. Att acceptera att andra tycker olika, att oppositionen får verka och kan ta makten. Att helt enkelt lägga band på känslorna och den egna självrättfärdigheten.
