Europaparlamentet röstade nyligen igenom en ny så kallad naturrestaureringslag. Få, om ens någon, torde ha överblick över konsekvenserna eller över vem som gjort och tycker vad. Tyvärr ökar regeringen förvirringen.
Trots svårigheterna för regeringspartierna att hålla ihop i Bryssel har beskeden hela tiden varit att den svenska regeringen är emot förslaget. Sverige röstade till exempel nej vid ministermötet i slutet av juni. Efter omfattande förhandlingar och så många ändringsförslag att rimligtvis ingen längre kan greppa det röstades förslaget så igenom i Europaparlamentet.
Utslaget väckte givetvis bestörtning. Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) menade att beslutet var problematiskt och inte i tillräcklig omfattning respekterade jordbrukets markanvändning och nationellt självbestämmande i skogsfrågorna. ”Vi får inte riskera att försvåra ny samhällsviktig infrastruktur, nya bostäder eller utbyggnad och drift av fossilfri energiproduktion och elnät”, skrev hon besviket på Twitter.
Förvåningen blev därför stor när klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) glatt meddelade att beslutet var en ”stor framgång för det europeiska miljöarbetet” och ”helt i enlighet med den linje som den svenska regeringen fört i förhandlingarna”. Det är ju tvärtemot mot Buschs besked. Givet de konträra beskeden har Pourmokhtaris och Buschs respektive stab ombetts ge svar på vad som faktiskt är regeringens linje och vilken minister som avvek. Frapperande nog har ingen svarat.
För medierna, som har en central roll i att informera om och granska regeringens arbete, blir det svårt när regeringen först ger olika besked och sedan hukar när den ombeds förklara sig. Nyhetsrapporteringen blir splittrad och ger en skev bild av hur regeringen faktiskt agerar. Det skapar osäkerhet hos både medier och allmänhet och leder till missförstånd om den verkliga inriktningen i lagstiftningsprocessen.
Det är därtill respektlöst mot medborgarna som har rätt att veta vad deras valda företrädare gör. Att inte kunna få en klar bild av regeringens arbete torde leda till ganska stor uppgivenhet gentemot politiska processer, vilket i förlängningen riskerar att minska engagemanget i samhällsfrågor. Det är inte så konstigt. Du vet ju inte vad du röstar på.
Detta är ett problem för regeringens trovärdighet och auktoritet, både nationellt och internationellt. Hur ska man kunna lita på en regering som säger olika saker beroende på vem som talar och vem man talar med? Hur ska dialog och samarbete se ut med en regering oförmögen att tala med en röst?
Förhoppningsvis är det miljöministern som har brutit linjen. Det har hänt förr, till exempel när det gäller skatten på plastpåsar. Må vara att de kommer från olika partier men det är Ebba Busch som basar för Klimat- och näringslivsdepartementet och således hennes ansvar att ta sin ministerkollega i örat. De frågor departementet ansvarar för är viktiga. Både för miljö och näringsliv. Då duger det inte att ingen vet vad regeringen egentligen sysslar med.
