Tidigare i somras testade jag positivt för covid-19. Några dagar senare blev jag uppringd och informerad om hur länge jag måste hålla mig isolerad. Dessutom uppmanades jag att smittspåra på egen hand. ”Det är viktigt att du kontaktar alla personer du har träffat två dygn innan du uppvisade symptom”, förklarade kvinnan i telefonen. ”Okej”, sa jag. Sedan lade vi på.
Det är så här svensk smittspårning av covid-19 går till i dagsläget. I SVT:s kartläggning av smittspårningsåtgärder uppger alla regioner att de mer eller mindre låter patienterna sköta delar av smittspårningsarbetet själva.
I Västra Götaland ska en ny smittspårningsenhet byggas upp. Tanken är att den ska avlasta primärvården, vilket är bra. Den patient som är för sjuk för att smittspåra själv, eller inte vill, ska få hjälp. Men annars kommer det fortfarande att vara upp till den enskilde.
Det är nämligen det bästa alternativet, om man ska tro Folkhälsomyndigheten. Sedan juli är riktlinjen till regionerna att patienten kan ansvara för centrala delar av smittspårningen. I söndagens avsnitt av SVT:s Agenda sa Anders Tegnell att det blir mycket bättre om en kompis ringer upp och säger att man eventuellt har utsatts för smitta, än om vårdpersonal gör det.
Alla håller inte med. Den tyska epidemiologiprofessorn Ralf Reintjes som också intervjuades i programmet tycker tvärtom. Förutom att det är orimligt att låta personer som kanske ligger hemma med hög feber sköta spårningen är det mer effektivt om folk blir kontaktade av en sjuksköterska eller läkare. Vårdpersonal har av uppenbara skäl mer auktoritet och förmåga att ingjuta allvar. I Tyskland har man en väl utbyggd apparat där medicinstudenter kartlägger och följer upp kontakterna. Enligt Reintjes har det varit avgörande för att stoppa lokala utbrott.
Smittspårning är nämligen centralt för att stoppa virusets framfart. Länder som Taiwan och Sydkorea, som framgångsrikt och tidigt spårade alla smittade, har använt sig av centralt koordinerade smittspårningscentra, appar i telefoner och etablerat kontinuerlig kontakt med smittade.
I mitt fall var smittspårningen enkel. Jag hade gudskelov inte träffat särskilt många under den här perioden. Jag isolerade mig tidigt. Jag hade milda symptom och ork nog att höra av mig.
Men jag kan mycket väl föreställa mig olustkänslan att behöva kontakta den lokala restaurangen, gymmet eller tandläkarmottagningen och säga att hej, jag kanske har smittat ner alla här. Det finns en viss skam i att veta att man kan ha burit smittan vidare under inkubationstiden. Och då kanske man tänker att äh, jag gör det senare. Och så blir det inte av. Det är så människor fungerar. När smittskyddsenheten sedan ringer och frågar hur det gått kan det ju redan vara försent.
Den nationella smittspårningsprincipen framstår därför som ogenomtänkt. Och det verkar inte vara svepskäl som framförs. Enligt SVT:s kartläggning uppger ingen region att resursbrist ligger bakom faktumet att smittspårningen till stor del läggs på patienten. Man följer bara riktlinjerna.
Folkhälsomyndighetens syn på oss medborgare är inte särskilt konsekvent. Jämför med skepsisen inför munskydd. Ett av argumenten som framförts är att vanligt folk inte vet hur man ska hantera en tyglapp över mun och näsa. Det kan enligt myndigheten leda till att folk struntar i att hålla avstånd eller att man petar sig i ansiktet.
Folkhälsomyndigheten har helt enkelt inte förtroende för att folk i allmänhet är kompetenta nog att hantera ett munskydd. Men när det gäller smittspårning litar myndigheten fullt ut att patienterna klarar av detta i praktiken helt själva.
