Det är inte svårt att hitta till det Alströmerska magasinet i Alingsås. Huset sticker ut med sin, för 1700-talet, typiska arkitektur och storlek. I huset befinner sig passande nog stadens museum. Men länge var det inte säkert att museet skulle få vara kvar i centrala Alingsås. För femton år sedan pågick en intensiv debatt om huruvida museets samlingar skulle flyttas till ett nybyggt gårdshus i Sparbankskvarteret. Museet fick, efter påtryckningar från allmänheten, stanna.
Museet är smakfullt renoverat och huset är utrustat med hiss och välfyllda utställningar. Men vill man lära sig något om Alingsås rika historia så är, paradoxalt nog, magasinet inte någon bra plats att börja leta på.
Lekrum, kuddhörnor, inspelade samtal om tolkningsramarna för kulturarv finns i överflöd. Museets gästtoalett är rikt dekorerad med hängande avföring i tyg och ljudliga pruttljud från högtalare. Överallt inbjuds man till att själv måla, säga sin mening och uttrycka sig. Källorna till faktisk kunskap tycks utbytta mot möjligheten att pyssla och själv skapa. "Do it yourself" är utställningens budskap.
Historia och det förflutna göms i vrår och sätts inte i något meningsfullt samband. Hela museet säger betydligt mer om vad som hänt inom postmodern humaniora under 2000-talet än vad det säger om Alingsås under fyrahundra år.
Den på historia tomma miljön i Alingsås museum drabbar nog få förutom just alingsåsarna och personer som besöker staden. Men den kunskapsfattiga miljön är inget sällsynt undantag i det samtida Sverige. Svensk humaniora har under flera decennier ägnat sig helhjärtat åt dekonstruktion, normkritik och att, som det heter, "rekontexualisera" det förflutna.
Den gamla tidens, upprepas det, föråldrade sätt att kommunicera historia anses i bästa fall varit ensidig, i värsta fall patriarkal och nationalistisk. Nu ska "andra" röster höras och nya perspektiv ges plats. Resultatet hade kunnat vara ett nydanande sätt att presentera historia på - självfallet måste ny teknik och nya grepp användas för att göra museer aktuella och intressanta. Men resultatet är pretentiöst och ointresserat av just historia.
Lilla Alingsås museum är något av ett tecken i tiden. I stället för att locka till entusiasm för det förflutnas berättelser får man känslan av fritidsgård för föräldralediga småbarnsföräldrar.
Missförstå mig inte nu. Det är förstås underbart för föräldralediga att ha en plats att gå till på dagen och leka några timmar med sina barn. Och här har många museer excellerat, inte minst just Alingsås museum. Men just lek och vänligt tidsfördriv i en offentlig miljö är rätt många platser ämnade för. Ingen annan institution har däremot såsom museerna sitt främsta uppdrag i att visa upp och skapa intresse för Sveriges historia.
Kanske är det så att tolkningsramarna är för brett satta för landets museer? I den från 2017 antagna museilagen står det (4§) att ett museum "ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning". I händerna på vissa tjänsteman låter det som att ett museum kan förvandlas till precis vad som helst.
Relationen mellan politiken och kulturen är komplicerad. Å ena sidan är det just politiska församlingar som sätter budgetar, skapar organisationer och väljer chefer. Samtidigt ska de hålla sig på avstånd från själva innehållet. I praktiken innebär det att innehållet i högsta grad kan vara ideologiskt (eller direkt politiskt) färgat, utan att det går att påverka från politiskt håll.
Principen om att politiker ska hålla en armlängds avstånd till kulturen är i grunden bra. Problemet är att den lämnar mycket makt i händerna på tjänstemännen. Det möjliggör för museiintendenter att styra efter eget huvud.
Det är också bra - men vad händer om tjänstemännen har en annan agenda än det skattebetalarna betalar för, nämligen att få ta del av kunskap om historien? För besökarna spelar det ingen roll om det är tjänstemännen eller politikerna som påverkat kulturen i en riktning bort från själva idén med ett museum.
I Polen pågår sedan länge en hård debatt om krigsmuseet i Gdansk. Den nationalkonservativa regeringen anser att museet handlar för mycket om kriget på andra håll än i just Polen. Museets ledning svarar med att de är ett internationellt museum som ska skildra kriget från många perspektiv. Oavsett vem man håller med går det inte att komma ifrån att museet är faktaspäckat på ett sätt som suger in besökaren.
Museistriden i Polen står mellan de som önskar en mer nationellt inriktad historiesyn och de som vill berätta om det förflutna ur ett bredare perspektiv. Men märk väl. Båda dessa sidor tycks ändå eniga om vad ett museums främsta uppdrag är. Trots att de har olika sätt att se på dess urval av historiskt innehåll. Det är faktiskt något annat än det problem vi har framför oss i Sverige och specifikt i just Alingsås. Det som är föremål för debatt här är inte just innehållets inriktning utan huruvida museet överhuvudtaget ska ha lokalhistoria som huvuduppgift.
Om nu inte politiker ska peta i verksamheten och de museianställda är mer intresserade av sina egna visioner, vem ska då se till att svenska museer berättar vår gemensamma historia?
Några entusiaster i Alingsås organiserade sig i föreningen Museets Vänner. Först med syftet att museet skulle stanna i det Alströmerska magasinet. Men numera för att museet ska säga något väsentligt om just Alingsås.
Lite små "inhopp här och var". Så beskrev Ulla Nordgren, en av de som varit drivande i föreningen, museets intresse för lokalhistoria (Alingsåskuriren 29/1). Undertecknad kan intyga att det var en väldigt vänlig beskrivning. Lärare som Nordgren pratat med i Alingsås upplever inte att det är meningsfullt att gå till museet för att lära sig något om stadens långa historia.
Museipersonalen slår ifrån sig kritiken och hävdar att den "bottnar i en ganska gammal syn på vad museipedagogik är" (Alingsåskuriren 19/2). I sina många möten med elever förklarar museipedagogen Ylva Sillén att hon inte "håller föreläsningar utan kommunicerar med eleverna". Givetvis tillkommer den närmast obligatoriska förklaringen att det råder kronisk resursbrist. Som om det skulle förklara det uppseendeväckande ointresset för att berätta om Alingsås historia.
Det finns inget omodernt i Ulla Nordgrens och museivännernas strävan. Hon vill att museet ska tillgängligöra Alingsås historia för besökare, må de veta mycket eller inget om staden. Hon och föreningen som hon är en del av har länge kämpat för att museet ska fylla den roll ett museum är tänkt att fylla i samhället: som källa till kunskap. Det är inget omodernt med kunskap eller historia.
Frågan är om Alingsås museum har gett upp att berätta om just Alingsås historia för att de inte begriper hur man tillgängliggör historia. Eller om de har helt andra idéer om vad ett museum ska fylla för roll i det samtida Sverige.
Vad är det museipedagogen ska "kommunicera" om inte historia och kulturarv? Tror hon att den som besöker museet för att lära sig om staden inte är intresserad av att lära sig om staden? Och om det är resursbrist, varför lägga pengar på flygande tygbajskorvar och annat trams och inte kärnverksamheten, alltså stadens historia?
För någon som kanske precis anlänt till Sverige måste ett museum som det i Alingsås ge ett oerhört splittrat och flamsigt intryck. Det här landets historia - med allt vad det innebär - tillhör nu även dessa människor. Att veta platsers historia och närma sig de människor, liv och erfarenheter som varit här tidigare är ett sätt att förstå detta land. Hur väl hjälper Alingsås museum till med detta?
Detta 2000-talssverige har tyvärr en väldigt märklig relation till sin egen historia, vilket vi ofta blir påminda om på vissa av våra museer. Dessa publika institutioner ska vara både mötesplatser och fritidsgårdar. Appellera till alla, vara interaktiva och krystat samtidspolitiska. Uppgifterna blir så mångtaliga och splittrade och resultatet kan vi beskåda på Alströmermagasinet. Lite av varje. Nästan ingenting om historia.
