Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Karin Pihl, ledarskribent Bild: Anders Ylander

Vad blir Sverige för land utan Socialdemokraterna?

Inom S verkar det råda en nästan häpnadsväckande brist på krisinsikt. I stället hattas det fram politiska budskap. Vad händer om Socialdemokraterna aldrig återhämtar sig?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nej, det här går ju inte bra. Inte bra alls faktiskt. När Håkan Juholt var partiledare och Socialdemokraterna störtdök i opinionen var rubrikerna mörka. Nu ligger S åter igen och flyter runt 22 procent. I en nyligen genomförd Demoskop-mätning är Sverigedemokraterna större, med 24 procent av rösterna. I Sifo är S och SD nästan jämnstora. Ändå verkar krisinsikten saknas den här gången.

S har visserligen dalat i 20 års tid. Just därför trodde nog många att de skulle göra något drastiskt åt utvecklingen. Många analytiker trodde att de skulle snegla på Danmark, där systerpartiet har haft en liknande opinionsutveckling under 2000-talet, men där den nya partiledaren Mette Fredriksen gjorde en omsvängning. Det hon gjorde var att döda debatten om flyktingpolitiken och koppla ihop en stram invandringspolitik med en välfärd att lita på. Danska S vann det senaste valet och Dansk Folkeparti kollapsade.

Sämre har det gått för S i Sverige. Retoriken från valrörelsen, där Socialdemokraterna idogt framhöll att en S-regering är det enda sättet att rädda Sverige från ett högernationalistiskt styre, får de nu äta upp. Centerpartiet och Liberalerna köpte resonemanget. Det gick att bilda regering, men vilken politik blir det av det?

Kanske låter det som postmodernt trams-lingo, men varje politisk rörelse behöver en sammanhållen berättelse. Ett parti måste ha en uppfattning om verkligheten, och förklara varför det behövs. Socialdemokraternas styrka har varit att göra det moderna Sveriges historia synonym med sin egen: Först var Sverige ett fattigt och ojämlikt land, men sedan fick Socialdemokraterna makten, och folkhemmet byggdes upp. Nu håller inte den historien längre. Det beror delvis på att Socialdemokraterna fört en politik som direkt motverkar jämlikhet, inte minst genom att låta ett etniskt präglat klassamhälle växa fram. Att ropa: ”vi satsar på välfärden!” då och då hjälper inte, eftersom det mest framstår som desperata dödsryckningar. En helhetsanalys saknas. Utspelen framstår inte som en del av en genomtänkt plan.

Det finns så klart tid att komma tillbaka. Men om S inte gör det, vad blir Sverige för land då? Om S blir ett 15-procentsparti? Om Socialdemokraterna inte längre är den politiska solen som alla andra partier kretsar runt?

Det har uppstått ett politiskt vakuum i Sverige, där ingen riktigt vet vem som håller i taktpinnen. Kanske kommer något annat parti att plocka upp den socialdemokratiska verklighetsbilden. Det var det Nya Moderaterna gjorde. Med sin arbetslinje attackerade de S med Socialdemokraternas egen moral. Just nu håller SD på att göra samma sak: anklaga S för att inte vara tillräckligt bra socialdemokrater.

Alternativet är att hitta på en annan historia. Annie Lööf har försökt med detta, genom att lansera idéer som ”nybyggarlandet Sverige”. Det gick sådär. Inte heller den moderna vänstern med sin kränkthetsretorik, som Socialdemokraterna lite halvhjärtat har försökt haka på, har lett till någon större opinionsmässig framgång.

Ytterligare något som ligger S i fatet är att den yngre generationen är politiskt otrogen. Andelen väljare som alltid kommer att rösta på S oavsett vad blir bara färre och färre för varje val. Socialdemokraternas kris är djupare än den usla intervjun med Löfven i Agenda.