För inte så länge sedan ansågs konservatismen mer eller mindre utdöd som politisk ideologi i Sverige. Men på senare år har någonting hänt. Enligt en undersökning från Demoskop fördubblades andelen svenskar som betecknar sig själva som konservativa, från 11 till 22 procent mellan 2015 och 2019.
Under samma period minskade andelen som kallar sig liberaler från 32 till 21 procent. Tittar man närmare på enkätfrågorna visar det sig dock att många av de som nu ser sig som konservativa i hög grad är ett slags högerliberaler som värnar individens frihet från kollektivet, samt är motståndare till statliga påbud och höga skattesatser. Konservatismen har blivit en protestmarkering, men den utgör egentligen ett eget, ganska sofistikerat, tankesystem.
I den nyutgivna boken ”Modern konservatism” (Recito Förlag) försöker den Göteborgsbördige skribenten och debattören Jakob E:son Söderbaum ge en sammanhållen bild av konservatismens idéer. Han lyckas ganska bra med denna tämligen svåra uppgift.
Den som inte har ett specialintresse för politisk teori och idéhistoria kan med fördel hoppa direkt till bokens tredje del där Söderbaum mer konkret beskriver innehållet i en modern konservativ åskådning. Han gör det så att säga med anhängarens övertygelse, så läsaren får stå ut med påpekandet om vad ”sann konservatism” är för något. Men den hållningen är nog också en förutsättning för att kunna systematisera en så pass brokig ideologi.
Boken utgår från de viktigaste konservativa tänkarna. Naturligtvis får konservatismens grundläggare – Edmund Burke (1729-1797) och Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831) – stort utrymme. Men även amerikanen Russel Kirk (1918-1994) och britten Roger Scruton (1944-2020), de som betytt mest för att uttolka ideologin i samtiden, berörs utförligt. Söderbaum är trogen läromästarna i sin framställning.
En central tanke i konservatismen är att människan alltid ingår i ett sammanhang. Människan är bara fri inom ramen för en viss ordning, där hon kan hitta sin plats. Friheten måste så att säga fyllas med ett innehåll. Det handlar inte om att konservatismen förespråkar tvång, däremot slår den vakt om normer, institutioner och hierarkier i samhället – en i traditionell mening borgerlig samhällsordning. Den vänder sig starkt emot normkritik utan att för den skull vilja lagstifta mot rena normbrott.
Det är så man ska förstå konservatismens vilja att bevara gamla institutioner och dess motstånd mot snabba samhällsförändringar. Rådande normer och traditioner ger människor mening och identitet. De bör bara förändras långsamt, som ett ekosystem. Konservatismen vill i alla lägen utgå från beprövad erfarenhet.
Läran har en pessimistisk människosyn som i hög grad är färgad av kristendomen. Människan är ofullkomlig av naturen och förmögen till både onda och goda handlingar. Människans natur är konstant och hon måste kämpa för att uppträda civiliserat. Därför behöver en tydlig moral upprätthållas i samhället och brottslingar straffas.
Konservatismen är samtidigt starkt kritisk mot social ingenjörskonst och utopier. Den menar att människor tenderar att övervärdera förnuftets roll, speciellt i sociala och politiska sammanhang. Försök att forma samhället och människan efter ett abstrakt ideal strider mer eller mindre mot hennes natur och riskerar förstöra den spontana ordning som växt fram genom seklen. Radikala förändringar skapar motreaktioner och den kulturella väven bryts ned.
Söderbaum redogör för konservatismens två huvudgrenar. Liberalkonservatismen, vars starkaste fäste varit USA, och socialkonservatismen som kanske tydligast kommer till uttryck i den tyska kristdemokratin. Liberalkonservatismen har sitt fokus på individuell moral och värnandet av familjen, i kombination med en starkt kritisk inställning till staten. Idealet är de små oberoende gemenskaperna och ett fritt näringsliv.
Socialkonservatismen har ett starkare samhällsengagemang. Den förespråkar både välfärdsstat och en reglerad marknad för att komma till rätta med kapitalismens avarter. De socialkonservativa menar att en allt för stor ojämlikhet, oreglerade marknadskrafter eller storskalighet undergräver de konservativa värdena. Den ser gärna ett samhälle med många småföretagare och lokalt förankrat socialt ansvarstagande. Den är därför inte oreserverat positiv till frihandel. Förvaltarskapstanken är central i ekonomin. Ägande och ansvarstagande hör ihop. Spekulation ska motverkas. Till skillnad från socialdemokrater vill dock inte socialkonservativa använda staten för att främja ”frigörelse” av individen från olika gemenskaper – tvärtom.
För de konservativa står inte sådant som moral, traditioner och hierarkier i motsättning till pluralism. Tvärt om menar de att dessa värden är en förutsättning för genuina individer och genuin pluralism.
Till allt detta kommer förstås att de värnar typiskt konservativa ideal som kungahuset, kyrkan och ett starkt försvar (inom ramen för en konstitutionell demokrati). Konservatismen är för lika rättigheter mellan könen och mellan olika etniska grupper i samhället, men slår samtidigt vakt om traditionella könsroller och en nationell kultur.
Från liberalt eller progressivt håll kan man invända att konservatismen tenderar att idealisera en viss form av småborgerlig eller aristokratisk tillvaro, som i själva verket präglas av dubbelmoral, inskränkthet och orättvisor. Det ligger förstås en hel del i den kritiken. Men liberaler gör klokt i att inte avfärda den konservativa tanketraditionen rakt av. Den innehåller visdom som även politiska motståndare bör ta till sig.
Den berömda liberala kluvenheten handlar i hög grad om att liberalismen i praktiken måste luta sig antingen åt höger eller vänster, och alliera sig antingen med de konservativa eller de progressiva. Liberalismen goda principer måste som regel kompletteras i mötet med verkligheten. Den frisinnade tradition som länge satte sin prägel på Folkpartiet (dagens Liberalerna) hade exempelvis klart konservativa tankeinfluenser, samtidigt som den vände sig emot konkret konservativa institutioner som statskyrkan och överhetsstaten. Även inom den svenska socialdemokratin har det funnits drag av konservatism, i synnerhet fram till 1960-talet.
Som Jakob Söderbaum visar är konservatismen dock en ideologi i sin egen rätt. Den går att skilja från både liberalism och socialism. Den ska heller inte blandas ihop med högerradikala eller rent nationalistiska tankegångar. Konservatismen är allt annat än radikal. Den sätter en ära i att vara beskedlig, ja nästan tråkig i den politiska hållningen. Dess huvudfokus är trots allt de små sammanhangen. Där kan den ibland kosta på sig att vara mer färgglad.
Sverige har under det senaste halvseklet fjärmat sig väldigt mycket från det konservativa tänkandet. Så mycket många tror att det enbart handlar om bakåtsträvande. Det är beklagligt, inte minst ur intellektuell synpunkt. För det konservativa tänkandet har något att erbjuda alla som inser att världen är komplex, att vår förmåga att behärska den är begränsad och att varje framsteg har en baksida.
