Fyra procent. Så stor andel av befolkningen i en stadsdel behöver vara utomeuropeisk för att infödda ska börja flytta därifrån. Vad beror det på?
Det har länge pågått en diskussion om varför segregation, det vill säga att människor bosätter sig utefter härkomst, uppstår i ett samhälle. Vissa hävdar att det är en tvådelad process: Både de invandrade som de infödda segregerar sig. Människor gillar lika och flyttar därefter.
Kanske flyttar en del på grund av fördomar och rasistiska uppfattningar? Kanske gör invandringen att ett område får låg status och därför blir billigt? Eller så är det redan billiga områden med låg standard och status som finns tillgängliga för invandrare? Kanske är koncentrationen av personer med låg sysselsättningsgrad och kort utbildning negativ för ett område?
Som delförklaringar stämmer allt detta. Men närmare sanningen, och detta har stöd i forskningen om flyttmönster, är att människor flyttar dit de tror att de kan få ett tryggt, bekvämt och behagligt liv. Dessa preferenser är i regel oföränderliga. Men människors resurser att förverkliga dessa mål är det inte.
De som kan, vare sig de är infödda eller utrikesfödda, flyttar därför från utanförskapsområden när de får det sociala och ekonomiska kapital som krävs för att göra det. Detta motiveras både av egenintresse samt omtanke om sina barn, vars uppväxt föräldrar är ytterst ansvariga för.
Det är inte det lättaste. I Göteborg krävs det antingen många år i bostadskö (omkring tio år för att bo i Majorna, exempelvis) eller hög inkomst för att vara attraktiv för en hyresvärd. Stort sparat kapital och kreditvärdighet behövs för att kunna låna till en bostadsrätt eller ett hus. Det premierar infödda svenskar och invandrare som gjort en snabb klassresa.
Den kanske enskilt viktigaste variabeln som förklarar segregationen är förstås att Sverige sedan 1980-talet har haft en omfattande utomeuropeisk invandring med en stor andel lågutbildade som har hamnat i ett långvarigt utanförskap. Detta har präglat hundratals stadsdelar i Sverige. När områden på mycket kort tid får en majoritet, ibland nästan hundraprocentig, av personer som inte har svenska som modersmål, då spelar de andra förklaringarna mindre roll.
Vad göra åt detta?
Miljöpartiets kommunalråd i Göteborg, Karin Pleijel, tror sig ha ett svar på den frågan. Infödda svenska föräldrar ska stimuleras att placera sina barn där de kan motverka segregationen. Om föräldrarna uppmuntras i grupp så kanske de inte blir lika oroliga. ”Det kan göras under öppet hus till exempel”, säger Pleijel. Allt för att bryta de segregerande mönstren (GP 31/1).
Det är talande att Pleijel tror att det handlar om en ”oro” som kan tränas bort av politiker, som gör att infödda svenskar inte en masse placerar sina barn i skolor i utanförskapsområden. Hon tycks också anse att föräldrarna är medskyldiga. Hon vill "få dem att fundera – hur bidrar jag till segregationen?". Som om integrationsproblemen berodde på att människor vill bo i en trygg stadsdel med en bra skola, snarare än på politiska beslut.
Tänk om det faktiskt finns fog att inte placera sitt barn i en skola där den absoluta merparten av eleverna inte har svenska som modersmål? I områden där kriminella gäng håller ett järngrepp om näringslivet och det offentliga rummet. Stadsdelar som utrikesfödda lämnar så fort de får chansen av samma skäl som tidigare generationer av infödda svenskar lämnade: För att ge sina barn en tryggare uppväxt.
Det grundläggande problemet här är en fullkomligt skev demografisk fördelning. Den omfattande och långvariga invandring som Pleijels parti är och har varit förespråkare av har skapat ett tillstånd där vissa stadsdelar är nästintill helt tomma på infödda svenskar.
Med en kontrollerad och långsiktigt hållbar invandring hade det funnits en möjlighet att ha heterogena stadsdelar. Jag växte själv upp i en sådan på 1990-talet. Förutsättningen då var inte de goda svenskarnas omtanke om oss med utrikes bakgrund, utan att stadsdelen som helhet fungerade och att en majoritet av barnen hade svenska som modersmål.
Karin Pleijel förstår inte det samhälle hon som politiker ska styra. Hon står jämte en av det svenska samhällets största utmaningar och blåser lite försynt på elden. Den enda förmildrande omständigheten i sammanhanget är att hon vill jobba med frivillighet; föräldrarna ska uppmuntras, inte tvingas, till att använda sina barn som integrationsåtgärder. Kanske kommer avsaknaden av gensvar lära Pleijel något.
