Vår tids auktoritetskris

Samhället bärs upp av institutioner som skapar värden bortom det individuella, och förment rationella. Att montera ned dem är inte sällan att skjuta sig i foten.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Institutionerna befinner sig i kris. Det låter abstrakt. Men är en viktig nyckel för att förstå samtiden. I det senaste numret av den akademiska recensionstidskriften Respons (nr 1, 2019) skriver doktoranden i franska, Matilde Tiozzo, intressant på detta tema.

Hon tar upp krisen i Svenska Akademin som exempel, men menar att en rad av samhällets institutioner befinner sig i en auktoritetskris: ”Att inneha en auktoritetsposition innebär en avpersonifiering. För man besitter den inte i kraft av sin egen identitet eller individualitet.” Auktoriteten kommer ur att man representerar en institution. Det klassiska exemplet är läkarkåren. Man vill träffa en läkare, inte en personlighet. Forskaren är en annan urtyp.

ANNONS

Institutionerna skapar värden av olika slag, som går bortom den enskilde individen, men just därför också är meningsbärande.

Men institutionerna är idag under attack från flera håll samtidigt. En kommersiell logik framhäver gärna det karismatiska, kändisskapet, bemötandet, kundnöjdheten. Den tenderar även att vrida professionella hänsyn mot kvantifierbara effektivitetskrav. En jämlikhetsivrande logik hotar från andra hållet att ifrågasätta all form av auktoritet. Institutionsrepresentanten ”avslöjas” som bärare av makt i eget intresse. I förlängningen av det senare synsättet kommer krav på ”representation” av förment förfördelade grupper: Identitetspolitiken. Ett sådant tänkande försvårar möjligheten att se institutionen som något utöver de enskilda individerna och grupperna. Institutionen avförtrollas, politiseras och ekonomiseras. Den urgröps.

Tiozzo talar om att utvecklingen driver oss mot ”verklighetens öken”. Värdena reduceras och relativiseras. Vi hamnar i en cynisk tomhet. Det är en skarpsinnig observation. Men det är knappast ett tillstånd vi står ut med särskilt länge. Utan institutionella auktoriteter är fältet fritt för allehanda charlataner, narcissister och helbrägdagörare. Tragiken är att de intellektuella ofta är medskyldiga: Det kritiska, ”genomskådande” förnuftet undergräver helt enkelt sina egna institutionella förutsättningar.

ANNONS