En stor undersökning från kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet visar att svenska män begår allt färre brott sett över en fyrtioårsperiod. Män står dock fortfarande för den helt övervägande andelen av alla brott som begås.
Felipe Estrada, en av forskarna bakom rapporten, menar att en trolig förklaring är ändrade manlighetsideal (SR 25/5). Aggressivitet och våld har minskat i status. Det låter som en rimlig förklaring. Den förändrade synen på manlighet tillhör de mer djupgående förändringarna av det svenska – och västeuropeiska – samhället de senaste decennierna.
Föreställningen att en ung man ska kunna försvara sig med nävarna var fortfarande utbredd på 1970- och 1980-talen. Så är det knappast längre, mer än i vissa subgrupper. De ändrade normerna kan troligen föras tillbaka på materiella samhällsförändringar, som att allt fler arbetar i tjänstesektorn där fysisk styrka inte är lika nödvändigt. Digitaliseringen har också gjort oss mindre fysiska.
Den minskade generella brottsligheten gäller även utlandsfödda män, vilket inte heller är särskilt förvånande, då andelen utlandsfödda ökat kraftigt överlag. Minoriteter tenderar också över tid bli mer lika majoriteten. Relativt sett är det nu ”andra generationens invandrare”, det vill säga i praktiken unga killar i utsatta områden, som har högst överrepresentation i brottslighet. Även här har brottsligheten visserligen minskat för gruppen som helhet, men inte lika mycket.
Hur går detta ihop med den tydligt närvarande gängkriminaliteten? Egentligen är det logiskt. Brottsligheten har helt enkelt och alltmer koncentrerats till denna grupp. Skjutvapenvåldet har som bekant ökat i Sverige. Att en stor andel av gängmedlemmarna tillhör gruppen ”andra generationens invandrare” är också fullt förenligt med en minskad brottslighet i denna grupp generellt. Den totala gruppen har ju växt, och andelen tungt brottsaktiva är ytterst liten i alla samhällsgrupper.
Att en minoritet av befolkningen står för en majoritet av alla brott inser kanske de flesta. Men mer än en tredjedel av de brott som begås av män upp till 25 år begås faktiskt av den mest brottsaktiva procenten (1 procent).
Det finns ingen anledning att bagatellisera gängbrottsligheten i Sverige. Men de ändrade normerna i majoritetssamhället, inte minst att toleransen för våld minskat, påverkar även vår syn på den brottslighet som ändå finns. Vi blir helt enkelt mer rädda och ängsliga när vi saknar egen erfarenhet av våld.
De ändrade manlighetsnormerna har de facto gjort oss mindre utsatta, åtminstone om vi rör oss i majoritetssamhällets medelklassområden. Samtidigt har förändringen förstås gjort många män mer oförmögna att försvara sig själva och inte minst på ett psykologiskt plan gjort många mer ängsliga.
I ett samhälle där alla inte kan tillhöra den välmående, genusmedvetna medelklassen (totalt jämlika samhällen har aldrig existerat) kommer våldskapital – liksom droger och snabba pengar – alltid vara lockande för unga män från utsatta områden. Den allt mer välbeställda medelklassen har tagit till sig allt mer avancerade sociala markörer baserade på utbildning och normer, som ofta är medvetet svåra att ta till sig. Klassklyftor blir därmed en fråga om identitet – uppbyggd kring utbildning, kulturella koder, medveten konsumtion och nya genusideal (pengar och tid är dock en förutsättning för att tillskansa sig koderna). Paradoxalt nog blir därför de nya manlighetsidealen och det minskande generella våldet ett uttryck för ökade klassklyftor.
