Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Anne-Marie Lindgren: Värna samarbetsandan även efter coronakrisen

Det kommer att vara kärva ekonomiska tider framöver. Det gäller att vi håller i den lösningsorienterade samarbetsviljan som människor uppvisar just nu.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I corornakrisens tider gör några gamla sanningar politisk comeback. Som att en viss krisberedskap - det vill säga lagerhållning - av läkemedel och medicinsk skyddsutrustning är klok. Eller att en arbetslöshetsersättning på rimlig ekonomisk nivå är en viktig stötdämpare när ekonomin går ner.

Det finns också några andra erfarenheter att ta till sig. Det är slående med vilken kraft det som kallas civilsamhället mobiliserat sig. Enskilda personer och föreningar erbjuder hjälp till gamla att handla mat, högskolestudenter organiserar digital läxhjälp till gymnasister som måste plugga hemifrån, folk börjar handla take away för att stötta sina lokala restauranger, Rödakorsavdelningar syr skyddsvisir till sjukvården av overheadpapper, tillverkning av handsprit sätts igång i ett antal kemilabb i skolor och högskolor, och så vidare.

Det kan verka förbryllande för dem som har bilden av Sverige som ett land där alla förlitar sig på staten. Men för oss som känner den svenska fallenheten för att bilda föreningar, alltifrån idrott och körsång till anhörigföreningar i sjukvården, är det inte förvånande alls. Här finns en oerhörd organisationsvana - och en vana att ta itu med saker tillsammans.

Ett annat slående inslag är den stora uppslutningen kring osentimentala och föga insmickrande experter som Anders Tegnell, Johan Giesecke och Agnes Wold. Och Stefan Löfven fick se sina förtroendesiffror rusa i höjden på budskapet att kärva tider väntade och nu måste alla ta sitt eget ansvar för att epidemin inte skulle bli ohanterlig.

Raka och tydliga besked, utan krusiduller, utan försök att förminska problemen och utan löften om några enkla lösningar går uppenbart hem hos väldigt många. Kanske har det att göra med att det Sverige som gammal ”ingenjörsnation” har en stark grund av rationellt tänkande?

Denna mobilisering av civilsamhället och den raka, tydliga problembeskrivningen utan ohållbara löften om snabba lösningar behöver tas till vara och byggas vidare på i det som kommer när den akuta sjukdomskrisen är över.

För det blir ett kärvt ekonomiskt läge, med hög arbetslöshet, flera krisbranscher, ett kraftigt statligt budgetunderskott som behöver få växa ytterligare, och en total brist på socialt reformutrymme - trots välfärdsbrister i kommunerna och samma problem som förr med segregation och utsatta bostadsområden.

Det kommer inte att vara lätt att hantera. Ska det alls gå behövs samma typ av förankring hos medborgarna, och samma förståelse för att problemen är just svåra och kräver uppoffringar, som den som just nu finns när det gäller coronakrisen.

Det vill säga samma raka besked, utan försök att linda in dem i löften om att den ena eller andra enkla politiska åtgärden skulle lösa alltihop. Med andra ord helt andra tonfall i de politiska budskapen än före krisen.

Och med samma typ av engagemang från civilsamhället för att hantera de brister i vardaglig social välfärd vi ohjälpligt kommer att möta. Hur det skulle kunna se ut är värt att redan nu börja fundera över.