Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Karin Pihl: Värna barns rättigheter i alla lägen

Oavsett om barnet sätts i fosterhem eller om socialtjänsten väljer att stödja de biologiska föräldrarna har samhället ett ansvar att genomföra uppföljningar och utvärderingar.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Många har med bestörtning läst Dagens Nyheters rapportering om fallet med den lilla flickan som kallades Lilla hjärtat. Eftersom båda hennes föräldrar missbrukade droger och bedömdes vara oförmögna att ta ha hand om flickan sattes hon i ett fosterhem. Där levde hon ett liv fullt av kärlek från fosterföräldrarna. Men efter en dom i kammarrätten fick de biologiska föräldrarna tillbaka vårdnaden. Detta trots att de vägrade drogtester och trots orosanmälningar. Nu är flickan inte längre i livet. Mamman misstänks för vållande till annans död och pappan hittades avliden i häktet.

Flickan borde givetvis aldrig ha flyttats från det välfungerande fosterhemmet. Detta är inget annat än en skandal och visar att lagen behöver ändras för att ta större hänsyn till barnets behov av en trygg uppväxt. Föräldrarnas rätt att till vårdnaden över barnet kan inte trumfa barnets rätt till säkerhet.

Socialminister Lena Hallengren (S) vill därför införa en ”Lex Lilla hjärtat”. Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson vill se fler inhemska adoptioner och att de biologiska föräldrarnas rätt att träffa sina barn ska begränsas. Även Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och Liberalernas Nyamko Sabuni vill ändra lagen.

Att det finns en bred politisk uppslutning kring att barns rättigheter måste stärkas är bra. Men det finns också en annan sida av frågan, som man måste ha med i beräkningarna.

Att omhänderta ett barn mot förälderns vilja är en av de mest långtgående handlingar som staten kan utföra mot sina medborgare. Det måste finnas synnerligen goda skäl att göra det. Om föräldrarna har svårt att ta hand om barnen ska socialtjänsten i första hand stötta föräldrarna. Om det finns fysiskt våld, grovt missbruk och liknande är det däremot en annan sak.

Att begränsa en biologisk förälders möjlighet att träffa sitt barn – även om hon kanske blivit fri från ett drogmissbruk och i allmänhet ordnat upp sitt liv – är en långtgående åtgärd som man ska fundera några varv över. Även barnet kan ha intresse av att träffa den mor som fött henne eller honom.

Vi ska inte heller glömma bort att den svenska staten har begått grova misstag när det gäller fosterhemsplaceringar. För några år sedan färdigställdes den så kallade vanvårdsrapporten, en offentlig utredning som gick till botten med de övergrepp som staten indirekt utsatte fosterhemsplacerade barn för under 1900-talet. Det handlar om hundratals barn som togs från sina familjer och placerades i fosterhem, och där utsattes för våld, psykisk misshandel och i vissa fall sexuella övergrepp. Myndigheternas kontroller av barnens situation var i praktiken obefintliga.

Detta illustrerar en viktig aspekt i frågan om barns rättigheter. Oavsett om myndigheterna beslutar att ett barn mår bäst av att placeras i en kärleksfull fosterfamilj, eller om stödinsatser till de biologiska föräldrarna räcker för att barnet ska få en trygg uppväxt, måste socialtjänsten genomföra kontroller, ofta och oanmälda, och med stöd av polis om så krävs.

I rättsfallet med Lilla hjärtat hade socialtjänsten vägrats bli insläppta i bostaden – en aspekt som borde vägas in när rätten tar ställning. Gedigna kontroller måste också gälla i de fall barnen fosterhemsplacerats. De flesta som tar emot barn är givetvis goda vårdnadshavare, men historien visar med all tydlighet värdet av ständig uppföljning. Endast så sätts barnets bästa i främsta rummet.