Det är glädjande att Socialstyrelsens nya rapport avråder från att sänka åldersgränsen för kirurgiska ingrepp i könsorganen, vilket ger regeringen en chans att backa från sitt illa genomtänkta lagförslag.
Bra, men det är otillräckligt. Socialstyrelsen har nämligen inte ändrat sina rekommendationer för hur transvården bör bedrivas, och det betyder att man fortfarande rekommenderar andra sorters oåterkalleliga ingrepp på barn som upplever könsdysfori.
Nästan varje år opereras några flickor under 15 år för att ta bort bröstvävnad. Fram till 2017 handlade detta endast om flickor med missbildning där man plockade bort ett eller flera extra bröst så att de slapp ha fler än två. Men som man kan se i Socialstyrelsens operationsregister genomförs sedan 2018 ibland ingrepp där friska bröst tas bort på så unga flickor.
Att en flicka på blott 14 år genomgått sådan ”könsbekräftande” kirurgi har försvarats av BUP-överläkaren på Kid-teamet på Karolinska. Transvården på Karolinska är den främsta orsaken till att friska bröst tas bort på allt fler flickor i Sverige. Mellan 2013 och 2019 opererade KS bort bröst på 134 tonåringar.
En annan ofta oåterkallelig behandling är läkemedel, för att stoppa puberteten och sedan ge könskonträra hormoner, även det behandlingar som ges till ett kraftigt ökande antal tonåringar. Bland biverkningarna av denna livslånga behandling finns hjärt- kärlsjukdom, leverpåverkan och förstås infertilitet. Hormonbehandlingen förvandlar en frisk kropp till en som behöver vård resten av livet.
Ingen ifrågasätter att de unga som söker för könsdysfori har ett betydande lidande. Men det finns ingen forskning som visar att lidandet med säkerhet minskar genom att förändra kroppen med medicinska åtgärder. Självmordsrisken vid könsdysfori är förhöjd, men inte mer än hos unga med andra psykiatriska diagnoser, visar en färsk studie. Och den växande gruppen tonåringar med könsdysfori har nästan alltid ytterligare diagnoser.
Den etiska analysen, som ingår i underlaget till Socialstyrelsens rapport, svajar mellan att se könsidentitet som något beständigt och en mer queerteoretisk syn på det upplevda könet som något som skapas ”performativt”. Därmed tar rapporten märkligt lätt på den katastrof det är om en transperson ångrar sig efter kirurgi.
”Även om en person ångrar ett beslut så visar det inte … att beslutet som togs var fel. Om patienten … förstod … vad ingreppet innebär (inklusive risken för att ångra sig) och på basis av det fattade det beslut som bäst överensstämde med hens dåvarande preferenser, värderingar, identitet etc. – då var det beslutet berättigat oavsett om personen sedan ångrar sig.”
Att hjärnan inte mognat färdigt förrän kring 25 års ålder gör att många av oss fattar drastiska och illa övervägda beslut i ungdomen. Därför får den som är under 18 år inte ingå köpeavtal utan målsmans medgivande, på Systembolaget är gränsen 20 år och om en person (som inte är trans) vill sterilisera sig gäller 25 år.
Små barn med könsdysfori brukar ändra sig och efter puberteten acceptera sin kropp, de kommer ofta visa sig vara killar som är gay. Även de som i mogen ålder söker transvården är övervägande födda som män, inte sällan män som valt traditionellt manliga liv tidigare, som Caitlyn Jenner. Men i den nya gruppen som vuxit snabbt i alla västländer dominerar patienter som fötts som flickor och vars könsdysfori debuterar i eller något år efter puberteten, ibland helt plötsligt. Om prognosen för denna grupp vet vi ännu mycket lite, inte heller vet vi hur vi bäst skall hjälpa dem.
När vi inte har solid kunskap blir varje terapi av nödvändighet experimentell. Men för att kunna dra lärdomar bör behandling vid könsdysfori och transsexualism i första hand erbjudas i randomiserade studier, så att dagens experimenterande kommer framtida patienter till nytta.
För en del av de med könsdysfori kommer hormoner och operationer verkligen vara den bästa chansen att minska psykiskt lidande, men vårdens främsta credo är att inte skada. Därmed finns all anledning att höja åldersgränsen för alla oåterkalleliga ingrepp i transvården till 25 år. Det är inte oetiskt att istället försöka finna vägar för patienten att försonas med den friska kropp de fötts med.
