Regeringskrisen i början av sommaren verkar redan vara bortglömd. Men den är långt ifrån över. När statsminister Stefan Löfven återkom till makten efter att först ha blivit bortröstad var det för att både Vänsterpartiet och Centerpartiet valde att lägga ned sina röster när talmannen föreslog honom.
Men till skillnad från den Löfven som regerade innan midsommarkrisen så har den nuvarande Löfven inget formellt parlamentariskt underlag för att få igenom sin budget. Liberalerna har som bekant lämnat januariavtalet och då krävs att V och C – den ekonomiska politikens motpoler – röstar på samma budget. Detta trots att Centern proklamerat att de inte vill ha med Vänsterpartiet att göra.
Nu har ändå Vänsterpartiet presenterat sina krav för att stödja regeringens budget, på DN Debatt (13/8). Enligt V ska alla eventuella kommande skattesänkningar matchas av lika stora skattehöjningar. Mer pengar ska anslås till kommuner och regioner. Omfördelningen ska öka. ”Betydande satsningar” ska gå till klimatomställning.
Dessa punkter är så pass otydliga att de knappast lär utgöra någon stor svårighet för regeringen att uppfylla. Svårast för Centern att acceptera är förstås skattehöjningarna. De lär handla om impopulära punktskatter på miljöområdet, såsom ökade bränsleskatter, trots att Sverige redan har höga skatter på området. Sverige gör störst insats för miljön genom teknikutveckling och värnandet av en relativt miljövänlig industri, snarare än att undergräva densamma till förmån för sämre konkurrenter.
Mer specifikt kräver också V en förstärkt a-kassa och slopat karensavdrag i sjukförsäkringen. Det är knappast omöjligt för Löfven att tillmötesgå de kraven heller. Men det lär nog kräva att arbetsgivarsidan kompenseras fullt ut för den slopade karensdagen för att Centern, som står näringslivet nära, ska acceptera det.
Vänsterpartiets kravlista väntas kosta statskassan 24,8 miljarder kronor per år. Det är mycket pengar. Och Centern lär inte vilja ha mindre i utdelning för egna reformer.
Löfven har visat sig skicklig på att lösa sådan här knutar tidigare. Exempelvis fick han merparten av facken att göra upp med arbetsgivarna om arbetsrätten – i utbyte mot att staten gick in med mångmiljardbelopp till kompetenssatsningar. Allt talar för att han upprepar tricket denna gång. Enda sättet att tillfredsställa både V och C samtidigt är nämligen att sätta sprätt på statsbudgeten. Här får coronaepidemin sägas ha kommit lägligt för statsministern då den lär kunna utnyttjas för att motivera en spendersam höstbudget – trots att svensk ekonomi går som tåget.
Långsiktigt är dock den nya rödgröna koalitionen ekonomiskt ohållbar. Sverige kan inte styras genom att motstridiga intressen köps ut på skattebetalarnas bekostnad år efter år. Men det är vad som väntar om Löfven väljs om 2022. För vad än Centern säger om att inte förhandla med ”ytterkantspartierna” så förhandlar C de facto redan med V, om än via ombud.
Bägge partierna har sagt sig vara beredda att stödja en regeringsbudget på vissa villkor – samtidigt som de ska lägga fram egna budgetar. En pikant detalj i sammanhanget är att de därmed bryter mot den tidigare så omhuldade riksdagspraxisen att bara rösta på sin egen budget. När SD dubbelröstade 2014 ville Annie Lööf förbjuda det i lag.
Hade statsministerns ord i juli om att ”sätta landets bästa främst” betytt något hade han lämnat över regeringsmakten till Ulf Kristersson, som var den enda statsministerkandidaten med ett säkrat budgetstöd i riksdagen. Men S prioriterar att klamra sig fast vid makten. Även när det – som under de senaste tre åren – sker på bekostnad av den egna politiken.
Kanske räknar S nu med att partiet kan spela ut C och V mot varandra och därmed få en budgetprofil som bättre passar socialdemokratin. Det är dock optimistiskt tänkt. Den oheliga alliansen mellan nyliberaler och socialister kommer knappast tillfredsställa någon. Antingen sätts budgetdisciplinen helt ur spel, med hot om stigande räntor för vanliga låntagare. Eller så kommer ett rödgrönt regerande kantas av kriser och låsningar.
Grundproblemet är förstås att det i längden inte går att regera ett land enbart utifrån vad man är emot – det vill säga ett högerstyre. En regering måste ha en idé om vad man vill. Det kommer aldrig en regering med C och V som spretande draghästar kunna uppnå. Inte ens om kusken heter Stefan Löfven.
