Svensk migrationspolitik har gått in i utredningsläge. Nu ska det workshoppas ett år. Därefter kommer ett betänkande från den parlamentariska kommittén som regeringen tillsatte i somras. Betänkandet som ska lämnas in augusti 2020 lär inte göra någon särskilt nöjd. Men inget parti lär bli särskilt missnöjt heller.
Det som främst ska behandlas är om skyddsbehövande ska beviljas tidsbestämda uppehållstillstånd eller om permanenta diton ska vara normen samt vilka regler som ska gälla vid anhöriginvandring. Oavsett hur man landar i dessa frågor, och en gissning är att några omfattande förändringar inte kommer föreslås, så kvarstår Sveriges stora och alltjämt växande integrationsskuld.
Våra regeringar, såväl socialdemokratiska som moderatledda, har fyllt på redan trånga förorter med människor samtidigt som tidigare olösta problem med språkinlärning, socialisering in i det svenska samhället och etablering på arbetsmarknaden halkat efter. Nu verkar främst Moderaterna, men även i viss mån Socialdemokraterna (även om den processen lär ta lång tid) inse att den förda politiken inte var helt klok.
Men det som främst diskuteras är justeringar av den befintliga migrationspolitiken. Som alldeles uppenbart inte är jämkad med kommunernas möjligheter att ta emot nyanlända. Sverige kan inte fortsätta lappa och laga ett i grunden dysfunktionellt system som varje år ger våra kommuner oförutsägbara och i många fall svårhanterliga mängder människor att ta emot.
Det är uppenbart att det behövs en större förutsägbarhet och möjlighet från statens håll att planera mottagandet. Det vill säga, en politiskt överenskommen kvot, justerad från år till år som motsvaras av mottagandekapaciteten. Den kan vara högre vissa år, lägre andra.
Moderaterna har hintat om att de skulle föreslå en sådan. I augusti föreslog partiet ett tak på asylinvandringen på cirka 5000-8000 personer per år. Men förslaget skulle enligt partiledaren inte betraktas som en "exakt siffra" utan en "målsättning". Moderaterna bör inte nöja sig med att pika regeringen för exempelvis den orättvisa och fullkomligt godtyckliga gymnasielagen. Bättre vore att föreslå en heltäckande och alternativ migrationspolitik.
Även om det vore så att en sådan en policyomvändning i migrationspolitiken inte skulle få stöd av en riksdagsmajoritet så får det två tydliga konsekvenser: Svenska väljare får ett begripligt politiskt alternativ att ta ställning till. Samtidigt skulle det innebära att Socialdemokraterna som just nu tycks genomgå någon sorts långsam förändring av sin migrationspolitik får värka fram den betydligt snabbare. Oavsett vad de landar i så skulle tydligheten fylla en demokratisk funktion.
Det brådskar nämligen. Sociala problem om tio år och grundläggs nu. Varje land har vad man skulle kunna kalla för en absorptionsförmåga. Vad detta innebär är att varje lands befolkning och samhälle utgör den viktigaste variabeln i det som avgör om en migrant blir en del av samhället eller ställs jämte det. Som migrant är dina möjligheter att absorberas in i ditt nya land helt beroende av vilka miljöer som du möter.
Flyttar du som nyanländ till ett område där det är maximalt 10 till 15 procent utrikesfödda så kommer dina barn gå i en skola där majoriteten har svenska som modersmål, och vad viktigare är, där majoriteten av kamraterna överför sociala koder och kunskaper om de normer som infödda tar för givna. En sorts implicit kunskap som aldrig får underskattas.
Så fort andelen utrikesfödda går över dessa procenttal så börjar först och främst de infödda flytta från området. Därefter de utrikesfödda som redan har etablerat sig hyggligt. Om områdena då fylls på med ytterligare personer med svag koppling till det nya landet så händer två saker: Den naturliga assimilationen hämmas och de sociala problemen börjar hopa sig. Detta är inget mysterium.
Den naturliga kapaciteten att assimilera nya medborgare kan aldrig ersättas av jobbcoacher, integrationsprojekt eller välvilliga kommunala handläggare. Dessa politikens integrationsredskap kan bara utgöra ett komplement, aldrig ett fundament, för en fungerande integration. Detta har länge varit svensk politiks akilleshäll: Man har utgått från att politiska system, vare sig det är arbetsmarknadens utformning eller omfattningen på välfärden, avgör vilka resultat vi får.
Men det är i själva verket de knappt synliga sociala processerna i vardagen som utgör den absoluta lejonparten av det som är integration i praktiken. Och dessa bestäms inte av integrationsministrar utan av de krassa statistiska verkligheterna: Vilka är proportionerna mellan infödda och nyanlända ute i landet? Det är denna förutsättning som behöver en långsiktigt hållbar politik, inte om fem år utan helst nu. Moderaterna har nyktrat till från Reinfeldtårens verklighetsfrånvända idealism. Men nu räcker det inte med att kritisera Socialdemokraterna.
