Politikerföraktet bara ökar och ökar. Så lyder en av de allra mest populära svenska politiska myterna. Den ligger där i topp, tillsammans med klassiker som att vi vräker i oss allt mer socker och att ungdomar super och ligger runt helt hejdlöst.
Som alla starka myter låter den sig inte påverkas av verkligheten. Men politikerföraktet ökar inte. Tvärtom visar den senaste SOM-undersökningen att svenska folkets förtroende för politiker växer sakta.
Det har varit högre, men trenden på senare år är positiv. Dubbelt så många har stort förtroende för svenska politiker idag som runt millennieskiftet.
Något som däremot är ett växande problem, är väljarföraktet. Tanken att det inte är politiken som är problemet, utan väljarna. Det talas om stora grupper med förfärliga värderingar som måste stoppas.
En klok politisk ledare pekar på vilket starkt stöd han eller hon har för sina idéer, för att locka fler väljare. Idag blir det allt vanligare att göra det omvända: vädja om stöd för att bekämpa den galna massan. Att framställa frånvaro av bred folklig förankring som en kvalitetsstämpel, och sig själv som förnuftets sista hopp. Det är en avgörande skillnad: en politik för väljarna, eller mot väljarna.
Vi ser det oftast från vänster eller vänsterliberalt håll. Beskrivningar av anonyma massor rasistiska, kvinnohatande, klimatförnekande dårar som måste bekämpas. Och hur de upplysta utkämpar en heroisk kamp för sanning, rätt och människovärde mot dessa barbarer.
Det är en rakt igenom falsk beskrivning. Svenska väljare uppvisar ett internationellt sett unikt starkt stöd för det mångkulturella samhället, har en betydligt mer progressiv syn på jämställdhet än andra länders väljare och ytterst få förnekar klimatförändringarna.
Det finns absolut en växande konservativ opinion som ifrågasätter delar av den radikala agenda som dominerat debatten på senare år. Men den rör sig inom ramen för en jämförelsevis progressiv kontext, och är definitivt inget hot mot Sverige.
Väljarföraktet finns också på högerkanten, förvisso mer i sociala medier än i riksdagen. Nidbilderna är andra, men lika starka. Där beskrivs svenska folket som hunsade genustramsande vänstertomtar som daltar med islamister, vill införa kravlös fri invandring och tvinga alla att bli veganer.
Även denna retorik saknar förankring i verkligheten. De allra flesta grillar lugnt sitt kött, oavsett vad larmrapporterna säger, avskyr extremister av alla slag, vill minska invandringen och ser inget fel med traditionella könsroller så länge man väljer dem själv. De är helt enkelt vanliga, vettiga, pragmatiska människor.
Det finns ingen anledning att varna för väljarnas värderingar, svenska folket behöver inte skyddas från sig självt. Den enskilt mest hoppingivande sanningen om svensk politik är nämligen denna: väljarna är nästan alltid klokare än politikerna. Tack och lov, det är ju från väljarna all politisk makt utgår.
