”Alla talar svenska”. Så flaggas barnfilmer vars dialog är dubbad till svenska. En liknande märkning skulle kunna behövas inom välfärden. De senaste åren har det blivit tydligt att det inte är en självklarhet bland personal inom vård, skola och omsorg.
Häromveckan uppmärksammades hur illa situationen har blivit i vissa förskolor i invandrartäta områden i Stockholm (DN 23/9). Svenskkunskaperna hos nyutexaminerade barnskötare och legitimerade förskollärare är så pass dåliga att det påverkar möjligheterna att uppnå målen i förskolans läroplan. ”Förskolan är ju den chans våra barn har att komma i kontakt med svenska. Men allt färre som jobbar här har svenska som modersmål och det märks”, säger en av mammorna i reportaget.
Liknande problem finns i utsatta områden i alla Sveriges storstäder, däribland Göteborg. ”Förvaltningens underlag visar att det finns förskolor där barn inte barn erbjuds tillräcklig stöttning, framförallt i det svenska språket”, stod det i Göteborgs förskolenämnds årsrapport från 2020.
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har flera gånger påpekat att de bristande svenskkunskaperna bland anställda inom äldreomsorgen är ett problem för patientsäkerheten. Exempelvis får personal hantera patienters medicinering trots att de inte behärskar svenska tillräckligt väl – något som kan leda till potentiellt dödliga misstag.
IVO menar även att svaga svenskkunskaper kan ha påverkat situationen på äldreboenden under pandemin och att information kan ha misstolkats eller missförståtts av personalen.
Dålig svenska inte bara tolereras. Det finns till och med vittnesmål om att man medvetet sänker språkkraven på eleverna inom vuxenutbildningen för att kunna godkänna dem. ”Utredningen har erfarit att vissa utbildare t.o.m. bedriver utbildningen med material på elevens hemspråk för att få dem godkända”, kan man läsa i den statliga utredningen Stärkt kompetens i vård och omsorg från 2019.
Att människor slussas ut till jobb inom vård, skola och omsorg trots att de inte klarar av att utföra sitt arbete säger något om synen på välfärdssektorn och hur dess uppdrag betraktas. Den har blivit ett medel för andra syften, snarare än ett mål i sig. Den ska lösa integrationsproblem, sminka arbetslöshetsstatistik och ge jobb till människor som inte bedöms som tillräckligt anställningsbara för andra branscher. Man tycks ha glömt bort att välfärden ska vara till för medborgarna, inte att medborgarna ska vara till för välfärden.
Det är inte bara en skymf mot brukarna, patienterna, eleverna och de äldre som inte får vad de har utlovats och har rätt till. Det är även en skymf mot personalen som redan arbetar inom vård, skola och omsorg. För när deras arbetskamrater inte kan utföra sitt jobb ordentligt hamnar de i en situation där de behöver arbeta dubbelt: dels behöver de utföra sitt eget jobb, dels behöver de täcka upp för sina kolleger.
Personalbristen inom välfärden är förvisso stor, och den lär bli större i takt med att demografin förändras och fler blir äldre. Men den kommer inte att lösas genom att fler utan nödvändig kompetens anställs. Snarare lär det bidra till att öka de redan höga sjuktalen bland personal som arbetar inom vård, skola och omsorg om – eller när – de ständigt måste kompensera för kollegernas bristande kunskaper.
Det räcker inte med ”fler händer”, som det så förminskande beskrivs. Att vissa välfärdsyrken är lågbetalda är inte detsamma som att de är okvalificerade eller att vemsomhelst kan utföra dem, så länge som de har armar och ben.
Ett antal kommuner diskuterar att införa språkkrav inom omsorgen, ett fåtal är på väg att göra det. Botkyrka i Stockholm är den första kommunen som har infört krav på språktest för dem som ska arbeta inom förskolan. Efter en utdragen process i Göteborg stod det nyligen klart att det kommer att införas inom äldreomsorgen. Det har även funnits förslag om att göra något liknande som Botkyrka när det gäller förskolan.
”Alla talar svenska” borde inte bara gälla i barnfilmerna. Fler kommuner borde göra som Botkyrka och Göteborg.
