På polisens bilder kan man se den 48-åriga mannen åka rutschkana, gunga på en lekpark med sin familj och handla på ett byggvaruhus. Han har rest utomlands varje år och levt ett tillsynes välfungerande liv. Ändå har Försäkringskassan betalat ut nästan 16 miljoner kronor under åtta år till mannen.
Det rör sig givetvis om bidragsfusk. Mannen har fejkat symptom inför läkare och på så sätt fått assistansersättning utbetald. Tack vare ett tips har Polisen lyckats ta fast mannen, och ytterligare åtta personer som misstänks vara inblandade i härvan. Sju av dem har fått betalt som assistenter, men inte utfört något arbete. Den åttonde företräder ett assistansbolag som en del av upplägget, säger åklagaren till Aftonbladet (27/1).
Att någon över huvud taget tycker att det är en rimlig idé att leva på skattebetalarnas pengar, som är tänkta att gå till personer med funktionsnedsättning, är upprörande och visar på det systemfel som finns inom lagen om assistansersättning. Att lurendrejarna nu har åkt fast är bra. Sådant här gör man inte ostraffat. Eller?
Jo, det gör man. Två personer som är misstänkta för att ha haft fejk-anställningar som assistenter slipper åtal. Anledningen är inte att det saknas bevisning. Orsaken är att det skulle bli ”för dyrt”, säger åklagaren. Rättegångskostnaderna skulle landa på en miljon kronor, och eftersom straffvärdet är så lågt – villkorlig dom – slipper personerna åtal. Enligt lagen får förundersökningar läggas ner om straffvärdet är under tre månaders fängelse.
Det kan ju tyckas rimligt att inte slösa på skattebetalarnas pengar genom att strunta i rättegång. Men då slösar man på något annat: medborgarnas förtroende. Att leva på pengar som är tänka att gå till utsatta människor i behov av samhällets stöd har något mycket lumpet över sig. De flesta anser troligtvis att sådana handlingar måste få skarpa konsekvenser.
Påföljden för sådana brott måste skärpas. Att det går att komma undan av ekonomiska skäl trots att man uppenbart är skyldig riskerar att underminera allmänhetens förtroende för rättsstaten. Men också för välfärdssystemet. Justitieminister Morgan Johansson och finansminister Magdalena Andersson upprepar gång på gång att brotten mot välfärden ska stoppas och att kontrollerna måste bli bättre. Men vad spelar det för roll om brottslingar som väl åker fast slipper påföljd?
Man ska göra rätt för sig, brukar Stefan Löfven säga. Men alla gör inte det. Välfärden läcker som ett såll. Valfrihetsreformerna inom välfärden utnyttjas av kriminella som kommer undan myndigheternas granskningar, och det är särskilt illa inom assistansersättningen. För att komma åt detta krävs en översyn av systemen. Vem som helst ska inte kunna driva företag i välfärdsbranschen. Och när fusk väl upptäcks måste de som utnyttjat systemet straffas.
Att människor upplever att de får mindre välfärd tillbaka trots att skatterna höjs innebär ett förtroendeproblem för välfärdssystemet. Att det dessutom går att snylta och sedan slippa straff är ett ännu större legitimitetsproblem. De som drabbas är som vanligt de som är i störst behov av välfärdstjänsterna.
