Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

De äldre har länge fått stå tillbaka när politikerna prioriterat annat.   Bild: Janerik Henriksson/TT
De äldre har länge fått stå tillbaka när politikerna prioriterat annat. Bild: Janerik Henriksson/TT

Håkan Boström: Välbehövlig högersatsning på äldreomsorgen

Oppositionens mångmiljardsatsning på den styvmoderligt behandlade äldrevården är välkommen. Föreställningen att Socialdemokraterna är garanten för en trygg ålderdom bör utmanas.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet presenterade förra veckan en gemensam satsning på äldrevården som borde fått större uppmärksamhet. Förslaget innebär att 4,35 miljarder kronor extra tillförs äldreomsorgen i år, och ytterligare 3,9 miljarder nästa år, liksom 2023.

Två miljarder ska gå till att ersätta tim- och visstidsanställningar med fasta tjänster, en miljard till äldrebostäder och resten till att anställa fler läkare och sjuksköterskor som kan arbeta i äldreomsorgen. Det är en rejäl och flerårig satsning som svarar mot de brister Corona-kommissionen pekade ut i sitt delbetänkande i december. Eftersom förslaget ser ut att få Sverigedemokraternas stöd i riksdagen blir det troligen verklighet redan i samband med behandlingen av vårbudgeten.

En del kanske vill avfärda det som opportunism att högerpartierna går samman med Vänsterpartiet i den här frågan. Men en satsning på fyra miljarder årligen mer än regeringen gör skillnad på riktigt. KD, och även SD, har länge prioriterat äldreomsorgen. Det är bra att M tydligt ansluter till den linjen.

Socialdemokraterna har länge nog kunnat leva på gamla meriter när det gäller vård, skola, omsorg. Det har varit partiets starkaste kort i valrörelse efter valrörelse. Svenskarna vill kunna känna sig trygga – inget fel i det – och det var trots allt S som byggde upp den svenska välfärdsstaten. I praktiken var det dock länge sedan S hade något att skryta med på området. I flera decennier nu har Socialdemokraterna prioriterat annat: maxtaxa i förskolan, familjeveckan, taket i a-kassan. S har satsat på sådant som ger popularitetspoäng hos plånboksröstarna i den breda medelklassen: familjepolitik och transfereringssystemen.

Äldrevården har aldrig stått särskilt högt i Sverige relativt den övriga välfärden – vilket rent krasst beror på att den svenska välfärdsstaten inte primärt byggdes upp för att ta hand om människor utan för att göra dem mer produktiva. Det är lätt att glömma bort. Men det är huvudförklaringen till att välfärdsstaten från 1930-talet och framåt prioriterade satsningar på ungdomar, barnfamiljer och bostäder. De äldre var en fråga för familjen och fattigvården.

Dagens problem i äldreomsorgen är välkända: Slimmad bemanning, stressad personal som får springa runt efter centralt lagda scheman, låga löner och dåliga arbetsvillkor som skapar stor personalomsättning. Delade turer, många timvikarier, allt för många med låg eller ingen utbildning samt och speciellt i städerna, anställda som inte behärskar svenska språket tillräckligt väl. Priset för en på papperet rationellt ordnad arbetsdelning.

Oppositionens satsning på bättre samordning mellan kommun och region, med tillgång till fler sjuksköterskor och läkare på äldreboendena och bättre utbildad personal i hemtjänsten är därför välkommen. Men det räcker inte. Det krävs även konkreta organisatoriska förändringar. Ska exempelvis utbildning bidra till förbättringar måste de anställda ges förutsättningar att använda sin kunskap. De behöver större egenmakt i arbetet. För det är de på golvet som vet bäst vad de äldre behöver hjälp med, ifall omständigheterna förändras, och vilka som ibland kan behöva extra hjälp och tröst.

Utgångspunkten måste vara att de anställda vill göra ett bra arbete, att de kan och får använda sitt omdöme till att fatta beslut som de också kan ta ansvar för. Det skulle kräva en mindre centralstyrd och mer tillitsbaserad organisation. Men med det följer också att man måste kunna ställa krav på de anställda att förvalta ett ökat förtroende och att det får konsekvenser om man inte gör det. Ökad frihet bygger på pliktkänsla snarare än ett ”fackligt” förhållningssätt.

Man kan med fog säga att Socialdemokraterna inte på länge levt upp till sin retorik om att värna välfärden – speciellt inte de senaste sju åren. Men borgerligheten har å andra sidan allt för ofta hemfallit till förenklade analyser, där ”ökad valfrihet” varit svaret på allt. Här krävs uppryckning även bland ansvariga politiker. Välfärdens problem är mer komplexa än så.

Skattehöjningar ska inte uteslutas av princip, men de ska helst inte komma på tal förrän man rett upp hur resurserna används idag. Rent generellt måste välfärdens pengar gå till kärnverksamheten och de verkligt behövande. Det förutsätter att arbetslinjen upprätthålls och alla former av skatte- och bidragsfusk motverkas. Det kan även behövas andra krav på kvalificering för att få ta del av välfärdstjänster – exempelvis i form av arbetade år i landet.

Välfärdspersonalen måste ges rätt förutsättningar att göra ett gott jobb i form av resurser, utbildning, egenmakt och ansvar. Ingen av dessa faktorer kan dock ses som en isolerad lösning – vilket idag ofta är fallet.

Ett anständigt samhälle tar hand om de som slitit och släpat hela sitt liv eller drabbats av sjukdom och olycka. Men kan just därför inte göra allt annat också.