Vissa yrkeskategorier är svårare än andra att kritisera. Vårdpersonal är ett exempel, i synnerhet under pågående pandemi. Allmänhet, media och beslutsfattare har uppmärksammat vårt arbete mer än vanligt. Gott så. Men personalens krav kan inte i alla lägen hörsammas.
Stockholms vaccinhaveri är exempelvis ett resultat av att makthavare tagit för stor hänsyn till anställda. Huvudstadsregionen är sämst i landet på att vaccinera äldre äldre, enligt Folkhälsomyndighetens statistik. Endast 47 procent av 90-plussarna var färdigvaccinerade före påsk. I Sörmland, där jag arbetar, var hela 82 procent i åldersgruppen klara med spruta nummer två. Rikssnittet låg på 62 procent.
Regionerna har tilldelats vaccindoser utifrån befolkningsstruktur. Stockholm borde inte vara så mycket sämre än en grannregion, men äldre har nedprioriterats till förmån för vårdpersonal – trots att ålder är den största riskfaktorn för svår covid-19.
Både Vårdförbundet och företrädare för Sjukhusläkarna begärde vid årsskiftet att viss personal inom akutsjukvården gavs företräde i vaccinationskön. Fackförbunden uttryckte oro över att vården riskerade kollaps om för många i personalstyrkan blev sjuka samtidigt.
Vid den tidpunkten hade coronaviruset härjat i nästan tio månader. Lika länge hade det haglat krisrubriker om läget på landets sjukhus. Och lika länge hade vårdapparaten ändå klarat trycket. Nätt och jämt, till priset av både svett och tårar, men, likväl, har man löst situationen. Nog hade personalen kunnat vänta några månader till på sin spruta. I synnerhet då belastningen minskar i takt med att vaccinationsgraden av riskgrupper ökar.
Även i Västra Götaland har man prioriterat personal. Kai Knudsen, överläkare på Sahlgrenska, var kritisk till Folkhälsomyndighetens prioriteringsordning. Han hävdade att vårdpersonal borde varit med i fas 1 av vaccineringen. I mitten av mars stoppades dock vaccineringen av sjukvårdspersonal i Västra Götaland just med hänvisning till att regionen måste prioritera äldre som har högst risk att drabbas allvarligt av covid-19.
Visserligen har andra regioner också vaccinerat personal parallellt med patienter. På många håll har det dock framförallt rört sig om restdoser, eller AstraZenecas vaccin som under en tid enbart rekommenderades till personer under 65 år.
Stockholm sticker ut, då personal fått vaccin som lika gärna hade kunnat ges till sköra äldre. Och när väl några beviljas vaccination är det svårt att dra gränsen. Studenter, personliga assistenter och forskande personal som bara går något enstaka arbetspass då och då fick vaccin, medan de äldre fick vänta.
Nu har Folkhälsomyndigheten förtydligat prioriteringsordningen, och alla doser går numera till riskgrupper, också i Stockholm. I efterhand är det viktigt att utreda vad som gått fel. Både de styrande politikerna och den socialdemokratiska oppositionen är dock överens om att skulden inte kan läggas på vårdpersonalen. Visst, den enskilde som tackat ja till en erbjuden spruta kan knappast klandras. Fackförbunden förtjänar dock kritik, och att så få enskilda larmat manar till eftertanke.
Läkares och annan vårdpersonals yrkesetik är viktig. I bästa fall kan en stark kår uppväga orimliga krav från makthavare, media och – faktiskt – patienter. I sämsta fall prioriteras personalens eget särintresse framför allmänintresset. Dagens vårddebatt är på så vis en paradox. Ömsom hörsammas personalen för mycket, ömsom för lite. Sjukvården behöver självständiga politiker som kan utläsa när personalens sak sammanfaller med patienternas – och när den inte gör det.
