Under denna vecka anordnar Göteborgs Stad, Polismyndigheten och Länsstyrelsen Västra Götaland en utbildningskonferens i Göteborg om förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism. Det är ett viktigt initiativ. Göteborg är, i förhållande till sin folkmängd, en av de europeiska städer från vilken flest invånare anslutit sig till islamistiska stridande extremistgrupper i utlandet.
Center mot våldsbejakande extremism (CVE) inrättades av regeringen för snart två år sedan och har till uppgift att främja förebyggande arbete mot all form av ideologiskt motiverad brottslighet. Sedan i våras har centret förberett sig på att Sverige kan komma att ta emot svenska medborgare som anslutit sig till den Islamiska staten (IS). Centret har därför dialog med berörda kommuner, bland dem Göteborg och andra orter i Västsverige.
I debatten som uppstått, bland annat efter att turkiska regeringen aviserat sitt beslut om att skicka tillbaka fängslade IS-sympatisörer, har det ibland förbisetts att Sverige redan har återvändare. Enligt Säkerhetspolisen har omkring 150 personer, som rest från Sverige till Syrien för att ansluta sig till jihadistiska våldsbejakande organisationer, kommit tillbaka.
Den man som nyligen orsakade ett stort polispådrag i Frölunda uppges till exempel ha återvänt från krigets Syrien med koppling till IS. Andra återvändare från regionen, som bedöms ha samröre med våldsbejakande islamistisk extremism, lär ha fått anställning av Vetenskapsskolan i Göteborg. Något som måste anses vara högst anmärkningsvärt.
Hur ska Sverige hantera dessa återvändare? Jag har varit verksam som polis i över två decennier och sedan drygt ett år har jag lett CVE. Utifrån min erfarenhet anser jag att vi i högre grad måste slå fast rättsstatens ansvar i sammanhanget. När det gäller personer som tros ha deltagit i strid för IS, eller på annat sätt hjälpt organisationen, är de i första hand ärenden för Säkerhetspolisen, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten.
Vi behöver tänka bredare när det gäller möjligheter att lagföra och inte fokusera på brister i vår terrorlagstiftning. Sverige har sedan länge en internationell skyldighet att utreda och lagföra folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Polismyndigheten måste avsätta ytterligare resurser för att utreda denna typ av mycket grova kriminella handlingar.
Den väpnade konflikten i Syrien och Irak är unikt väldokumenterad och åtskilliga aktörer har samlat in bevisning under åratal. Sverige har undertecknat Genèvekonventionerna och Romstadgan, som utgör grunden för den internationella brottsmålsdomstolen i Haag.
Som nation har vi förbundit oss att spåra upp, utreda och medverka till att förövare av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser döms. Det finns inte någon preskriptionstid för flera av dessa brott, något som Tredje rikets nazister har fått erfara.
I debatten om IS-återvändare har orättvis kritik riktats mot landets kommuner för att de kan komma att bistå personer som återvänt från IS-kontrollerade områden. Att frågan river upp känslor är inte märkligt eftersom IS har utfört horribla grymheter, men om en kommun ska neka en viss kategori personer stöd är det en politisk fråga på nationell nivå.
Socialtjänsten har av lagstiftarna tilldelats uppgiften att utgöra samhällets yttersta skyddsnät. Inte minst för barn och unga som har vårdnadshavare med bristande omsorgsförmåga. Våldsmonopolet är inte socialtjänstens ansvar och socialsekreterare är inte poliser.
Min bedömning är att i princip samtliga vuxna IS-återvändare, män och kvinnor, bör kunna delges misstankar om olika typer av brott. Polisen ska inleda förundersökning om det finns anledning att misstänka att handlingar som hör under allmänt åtal har utförts.
Tröskeln för att inleda undersökning är låg. Det är angeläget att vårt land inte blir en fristad för kriminella som kan ha gjort sig skyldiga till terrorbrott, folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Det är att verka brottsförebyggande och att visa solidaritet med IS offer i praktiken.
