Coronaepidemin har inneburit något av experternas revansch i offentligheten. Det har till och med hävdats att personer utan sakkunskap bör avstå från att uttala sig om det som sker.
Den ståndpunkten håller inte särskilt bra för närmare granskning. Expertisen spelar sin givna roll här. Behovet av tillförlitliga och professionella medier blir också tydligt när landet står mitt uppe i ett krisläge. Men kritik och diskussion är inget vi bör undvara. Att använda vetenskapen som ett argument emot ifrågasättanden är att göra våld på vetenskapen själv. För kärnan i all forskning och expertis är just det kritiska förhållningssättet, inte att komma med färdiga svar som inte får ifrågasättas. De sakförhållanden som alla är överens om – de är färre än man kan tro – är dessutom sällan de mest relevanta i en krissituation som just utmärks av att mycket är nytt och okänt.
Virusbekämpning tillhör de mer komplexa kunskapsområden man kan tänka sig, eftersom den bygger på både beteendevetenskap och naturvetenskap. Virus uppför sig lite olika och varierar framförallt i farlighetsgrad. De olika modeller över coronavirusets dödlighet som presenteras och diskuteras visar också hur snabbt statistik kan övergå från till synes enkla siffror och diagram till svåra metodologiska överväganden.
Hur tillförlitliga är de olika testen av antalet smittade? Vad säger antalet konstaterat smittade om antalet totalt smittade? Om detta råder det än så länge olika meningar, även bland fackmän. Inte ens antalet döda är en helt säker siffra. Det är inte alltid så lätt att fastställa dödsorsaken hos en multisjuk person i livets slutskede. Att någon dör med coronaviruset är inte samma sak som att någon dog av coronaviruset, en skillnad som blir viktigare ju fler som smittats. Från Italien har det å andra sidan kommit uppgifter om betydligt högre överdödlighet på lokal nivå än vad de konstaterade fallen med dödlig utgång av corona ger vid handen. Även åtgärderna mot smittan kan påverka dödstalen. En överbelastad sjukvård kan öka dödligheten i andra sjukdomar. Samtidigt minskar antalet olyckor om folk håller sig hemma. Isolering leder till sämre allmänhälsa, men även färre fall av vanlig influensa. Variablerna är många.
Även jämförelser över tid och rum innehåller många fällor. Dödligheten varierar mellan olika år och olika länder även utan corona. Olika regioner befinner sig i olika faser av epidemin. Det är egentligen detta som är vetenskap. En oändlig diskussion om olika mått, mätinstrument och modeller där man inte alltid blir överens om svaren, men i bästa fall kan komma närmare sanningen. Vetenskap handlar i första hand om att ifrågasätta och analysera på ett kvalificerat sätt.
Coronakrisen är inte en konkret kris av samma slag som andra naturkatastrofer – en översvämning, en skogsbrand eller en storm kan. Den är global snarare än lokalt förankrad. Människors naturliga problemlösningsförmåga försvåras. Utrymmet för mänskligt samarbete är begränsat när ”social distansering” är påbjuden – möjligheten till spontana och kreativa motåtgärdder likaså. Hotet är istället osynligt och abstrakt. Det är därför vi i så hög grad tvingas förlita oss på experterna. Vi tvingas acceptera vår egen kontrollförlust. Därför blir också trycket stort på vetenskapsmännen och -kvinnorna att träda in i rollen som orakel eller ledare för att befria oss från ovissheten och handlingsförlamningen.
I den samhällsvetenskapliga klassikern ”Risksamhället” från 1986 (efter Tjernobyl) framför den tyske sociologen Ulrich Beck tesen att det senkapitalistiska samhället inte bara producerar välstånd i överflöd utan även risker i överflöd. Han syftar framförallt på olika former av miljöförstöring och hälsorisker som kommer smygande efter hand, samt teknik som potentiellt kan leda till katastrofer, såsom kärnkraften.
Boken är präglad av sin samtids politiska miljödebatt, med drag av civilisationskritik. Men man behöver inte förkasta vare sig modern teknik eller det moderna sättet att leva för att ta till sig budskapet att vi gärna bortser från de risker som vi producerar när vi gör oss beroende av globala finansiella system, mycket komplexa logistikkedjor för varor, biokemiska processer och en industriell matproduktion.
Det rör sig i dessa fall, precis som med coronaviruset, om osynliga och abstrakta risker som gör oss utelämnade till olika experter – med den skillnaden att hotet sällan upplevs som akut.
Beck, liksom hans brittiske kollega Anthony Giddens, menar bägge att vår tid präglas av att vi människor själva producerar de mest akuta riskerna – inte som tidigare naturen. Vi tvingas efterhand bli medvetna om dessa risker och hot, men vi värjer oss från den insikten. Det rör sig dels om de rent biologiska och tekniska hot som uppstår i den moderna produktionen, dels om sociala risker som följer av det moderna samhällets individualism, med krav på eget ansvarstagande, egna livsval och en projektinriktad syn på både det egna jaget och andra människor.
Såväl övertron på experter (teknisk, liksom psykologisk och ekonomisk expertis), som dess motsats; populismens förkastande av expertisens makt och försök att ersätta den med ”sunt förnuft”, karismatiska ledare och identitetspolitik, är försök att slippa ifrån den oro och ångest som följer av denna kontrollförlust. Vi söker helt enkelt nya gudar att hålla i handen när varken rutin, tradition eller religion kan fylla den funktionen längre.
Coronaviruset har tillfälligt rubbat våra cirklar. Det har inte bara påmint oss om vår biologiska sårbarhet, utan även vår sociala, mentala och ytterst – vår existentiella – utsatthet.
