Länge betraktades Kina som en oövervinnerlig ekonomisk maskin med en imponerande tillväxt och en helt oumbärlig roll i den globala leveranskedjan. Utländska industrier och företag kom att investera i jättelandet, i syfte att säkra billigare produktion eller nå ut till nya konsumentgrupper.
Men ett trendbrott kan vara på gång. Sedan 2019 har Kina endast lockat till sig runt tio procent av globala direktinvesteringar från utländska företag . För 15 år sedan låg siffran på runt 20 procent. Många länder, framför allt de i Kinas närområde, planerar eller överväger att flytta produktionen från det kinesiska fastlandet. Hundratusentals taiwanesiska företag är redan i färd med att lämna Kina, enligt Financial Times. Liknande tendenser syns hos västerländska företag, särskilt inom techsektorn. Sedan tidigare har bolag som Microsoft och Yahoo avslutat sin verksamhet i Kina.
Det politiska ledarskapet i Peking framstår allt mer som en avskräckande kraft för utländska företag. Kinas president Xi Jinpings tillslag mot inhemska techgiganter som Alibaba och Tencent, strikta censurbestämmelser och integritetskränkande regleringar som tvingar bolag att dela användardata med kinesiska myndigheter är inte direkt lockande för utländska techbolag.
Inte blir det heller bättre av att det kinesiska kommunistpartiet vid politiska tvister och dispyter uppmanar till massiva konsumentbojkotter av utländska varumärken.
En färsk studie från Utrikespolitiska institutets Kinacentrum har undersökt konsumentbojkotter i Kina mellan 2008-2021. Studien kunde identifiera 90 omfattande bojkotter i Kina, varav majoriteten skedde efter 2016. De flesta fallen var kopplade till specifika politiska händelser.
När Paris utsåg Dalai Lama till hedersmedborgare 2008 bojkottade kinesiska konsumenter franska varumärken. När tvisten om Senkakuöarna åter blossade upp mellan Peking och Tokyo 2012 vandaliserades japanska butiker runt om på det kinesiska fastlandet och folk uppmanades att bojkotta japansk bilindustri. Under de senaste åren har skälen bakom konsumentbojkotter främst haft kopplingar till Hongkong, Taiwan eller Xinjiang – frågor som visar hur totalitär och våldsam den kinesiska statsapparaten är.
Studien noterar att omkring en tredjedel av bojkotterna uppmanats eller biståtts av kinesiska statsaktörer i form av regimtrogna branschorganisationer, propagandamedier eller CCP:s ungdomsförbund. Men resterande fall kan antas ha koppling till den kinesiska staten ändå. Det rör sig trots allt om nätbaserade mobiliseringskampanjer, och sociala medier i Kina är strikt övervakade av kinesiska myndigheter. Därutöver har Peking väldigt länge uppmanat befolkningen att agera ”patriotiskt”. Den kinesiska staten bedriver även propaganda som avfärdar rättfärdig kritik av människorättsbrott för att vara utländska regimers inblandning i Kinas interna affärer.
Fler företag lär fly i takt med att Peking uppvisar ökade tyranniska tendenser. Det vore välkommet. Landets regim har trots allt visat att man inte respekterar vare sig äganderätt eller människoliv.
